- Project Runeberg -  Bidrag till skådespelarkonstens och dramatikens historia /
22

(1890) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekernas och Romarnes teater - II. Grekernas komödie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ensiska folket från all sjuklig känslighet, all öfverdrifven
själfuppskattning, att det ined full hals skrattade åt sina
egna dårskaper. Det var ingen som gick fri för den
snillrike komödens svängda gissel; i hans komödie
Molnen drabbade det den ädle Socrates så hårdt, att man
påstår det denna komödie ytterst var orsaken till att
giftbägaren räcktes honom såsom den förmente
representanten för den sofistiska filosofien.

I Riddarne drabbade hans blodiga satir och hans
bittra utfall den mäktige Kleon, en af det
demokratiska partiets stödjepelare; i Fåglarne gycklade han
djärft och sinnrikt med ateniensarnes politiska
lättrogen-het och lust för halsbrytande äfventyr; i Grodorna
hånar han, som förut är nämdt, nyhetsmakaren Euripides,
hvilken enligt hans åsikt förstört den klassiska
tragö-dien, sådan den utgick ur Aischylos’ och Sophocles’
händer; — i Lysistrate låter han Athens kvinnor
sam-manrota sig, för att tvinga männen att ingå på en
efterlängtad fred, som skulle bota fäderneslandets sår, och
han gör detta på det mest drastiska sätt genom att
låta dem neka männen deras äktenskapliga rätt, och i
scener, som för en nutida publik skulle utgöra höjden
af oanständighet och grofhet, men hvilka för
atenien-sarne endast skildrade den friska sinlighet och den
naturliga otvungenhet, hvilka voro oskiljaktiga från det
antika lifvet.

I Plutos framställer han slutligen rikedomens gud,
som genom sin blindhet råkat i dåliga händer och
därigenom slumpvis utdelar sina håfvor på det mest
bakvända sätt. Han gör honom under styckets lopp
seende, och sätter honom därigenom i tillfälle att på ett
mera tillfredsställande sätt fördela sina rikedomar, samt
visar genom detta sitt sista stycke, som uteslutande rör
sig inom rent menskliga förhållanden och saknar alla
politiska anspelningar, att han nu själf stod på
öfver-gången till en ny tids sätt att se och bedöma hvad
som låg inom den dramatiska diktartens område — en
öfvergång som han förut så hårdt bestraffat hos
Euripides.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:28:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fhbts/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free