Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Den italienska teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arlecchino, hennes älskare, leder intrigen i stycket och
hjälper till att draga Pantaleone vid näsan.
Med dessa stående typer rörde sig den italienska
»Commedia del arte» och var som sådan den outtömliga
källan till den äkta, sydländska glädtighet, som för det
varmblodiga folket var lika nödvändig som brödet, om
icke ännu nödvändigare.
Den berömdaste Arlecchino i sjuttonde seklet var
Domenico Biancolello, hvilken af kardinal Mazarin
inkallades till Paris, för att där uppträda som
Scaramuccio. Han öfvergick dock snart från denna rolltyp till
Arlecchinos, och som sådan var han på scenen och
under masken den gladaste tok man kunde höra och
se. Som menniska däremot var han tyst och
melankolisk och denna melankoli urartade ibland till sjukligt
svårmod. En dag rådfrågade han en af de berömdaste
läkarne i Paris om bot för denna sin sjuklighet och
läkaren svarade:
»Gå på teatern emellanåt och se Arlecchino 1 Det
är det bästa botemedel jag känner!»
»Ack, Gud hjälpe mig!» suckade Biancolello, »då
är det ute med mig! Det är jag, som är Arlecchino!»
Carlo Antonio Bertinazzi, född 1713 i
Torino, i Frankrike kallad »Carlin» eller »Carlino»,
spelade ännu vid 76 års ålder sin Arlecchino med samma
eld och lif som i sin ungdom. Han dog i Paris 1793.
Han var parispublikens gunstling; men han tillät
sig också med den stora friheter. I synnerhet var han
afhållen och uppburen af parterren, som också var van
att taga sig stora friheter mot de uppträdande. En
gång under hans senaste år hade han fallit på knä för
sin Colombine, men de 76 åren gjorde att den gamle
hade svårt att komma på benen igen, så fort som han
ville och borde. Detta missöde aflockade den glada
parterren en duktig skrattsalva. Carlino skyndade då
fram till rampen, höjde sina armar och utropade med
den mest tragikomiska ton: »Otacksamma parterr, som
jag har uppfostrat!» och skrattet förbyttes ögonblickligt
i ett jubel, som aldrig ville taga slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
