Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den som skall gifva det ära, hvila och lugn, deltar i
det vilda lifvet lika friskt som de andra — ty det
fordras i sanning en erfaren mans vishet och praktiska
sans, för att kunna bringa reda i ett sådant kaos.
Hvad äro väl Falstaff och Bardolf och Poins
och Pistol och hela det vilda, tygellösa följet i
East-cheap, annat än den råa tidens utväxter, »karbunklarne
på tidens ansikte*, som Shakspeare själf kallar dem —
och det är endast blodaftappning som botar den
sjukdomen. Och blod sparas icke heller. Strider och
af-rättningar aflösa hvarandra oupphörligt. Percy faller.
Worcester, Vernon och Douglas falla, somliga för
bödelsvärdet, de öfriga i striderna. Själfva Falstaff
faller, — men han, den förstockade syndaren, är den
enda som stiger upp igen; — han är för dålig för
slagfältets manliga död och för slug för stupstocken.
Bland andra, i hög grad kostliga figurer, äro
freds-domarne Simpel och Tyst, den förre skrytande öfver
en stormig ungdom, som han aldrig haft, och
karakteriserad af Falstaff i 2:dra afdelningen, tredje aktens 2:dra
scen. Den senare beskedligheten själf och prosan och
skralheten personifierade, det vill säga, så länge han
är nykter. Och sedan, scenen med rekryterna: Möglig,
Skral, Skugga och Vårta.
Det är högtider af komisk kraft i allt detta; men
det är ingen fin komik med luktvatten och svampdosor;
utan det är den naturliga, kärnfriska och drastiska
komik, som inte tar det så noga med ett vågadt ord,
endast det målar hvad det skall måla.
Och midt i all denna brokiga vildhet, finnas scener
af den skäraste och djupaste poesi, som scenen mellan
den döende fadern, kungen och den vilde sonen, hans
efterträdare. Det fins intet dramatiskt arbete som eger
dess like.
Och sedan, i styckets slut, när alla frukta att den
vilde prinsen skall blifva en lika vild konung; när
Falstaff och hans följe vänta för att gifva den nye
konungen sin tvetydiga hyllning, huru storartadt afslutas ej
skådespelet med dessa ord, dem den unge konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
