Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bland öfriga författare från den klassiska tiden
kunna nämnas Thomas Corneille, yngre broder till
Pierre och författare till 2:ne tragedier, Ariadne och
Grefve Esse.r, hvilka dock endast utgöra efterbildningar
af broderns och Racines arbeten, samt Crébillon den
äldre, född 1674, och död 1762, som i flera tragedier
förgäfves sökte att öfverflygla den honom öfverlägsne
Voltaire. liliarfa miste et Zeaobie anses för hans bästa
arbete. Den förkärlek med hvilken han skildrade det
»gräsliga», skaffade honom tillnamnet »le terrible»
(den förskräcklige) och man har om honom sagt att
han tog det gräsliga för det gripande, det svulstiga för
det storartade — den hårdaste dom som väl kan uttalas
om en tragöd. Missmodig öfver den köld, hvarmed
hans senaste arbeten Vy rrims och Sem iramis mottogos,
drog han sig tillbaka i enslighet och förde sedermera
ett högst egendomligt lefnadssätt. Han sof litet och
låg alltid på golfvet, omgifven af hundar och kattor,
af hvilka han hade en stor mängd omkring sig. Man
frågade honom en dag, hvarför han föredrog dessa
djurs sällskap. »Därför att jag känner
menni-skorna!» svarade Crébillon.
Under revolutionen uppträdde ingen tragisk författare
af större betydenhet; det politiska lifvet var af allt för
feberaktig natur för att någon mera betydande poetisk
produktion bredvid det skulle kunnat trifvas och
uppblomstra. På samma sätt under kejsardömet och
restaurationen. Bland författarenamn från denna tid må dock
nämnas Marie Joseph Chénier och Etienne Jouy,
af hvilka den förre skref tragedierna Charles IX, Henry
VIII och Cajus GraccJtas, den senare Sulla, Tippo Saib
och Belisaire, hvilka stycken på sin tid väckte stort
uppseende, men snart försvunno från repertoaren, där
de mera uppehöllos af tidsandans tillfälliga riktning än
af inneboende poetiskt värde.
Mot slutet af restaurationen inträdde en förändring
i smakriktningen, och den gamla klassiska formens välde
bröts af en falang unga skriftställare, hvilka i stället
banade väg för nyromantiken. I spetsen för dem gick
på dramats område VlCTOR HUGO, med sin Hernani,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
