Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I tredje alcten har hertigen upptäckt de båda ungas
kärlekshandel och kommer in med två drabanter, »blek
och grym»; han befaller nu att älskaren skall fängslas och
föras till honorn samt utbrister sedan drabanterna gått:
»O blodig smälek, o sorg så stor!»
hvarpå den förste rådsherrn helt förståndigt svarar:
»Hade ers nåde hört våra ord
Och fru Gismundam en make skänkt,
Hon hade helt visst eder aldrig kränkt!»
och den andre rådsherren säger:
»En illgerning är det, nådige herre!
Men gör I blott ej det onda värre!
Om svennen skall lida tukt och straft,
Så låt ej någon veta däraf;
Ryktet hon hafver så arg en tunga,
Hon blygs ej smäda både gamla och unga!»
Emellertid föres Guisgardus in och erkänner sitt fel
samt kastas pä Concreti befallning i tornet, hvarefter
Gismunda eftersändes och af sin fader mötes med
följande förebråelser, uttalade »med sorgfull stämma»:
»Gismunda, hvar är dock din tukt och ära?
Hur kunde du sådan älskog nära,
Och så fördärfva ditt goda namn
Att du tog en vanbördig sven i din famn!»
hvilka förebråelser Gismunda besvarar med ett tal, som
hvarken saknar värma eller värdighet. Hon slutar sitt
svar med följande ord:
»Otvungen gaf jag mig åt min vän,
Därför i sparen den ungersven!
Men viljen l denna bön mig bestrida
I låten tillsammans oss döden lida,
Ty ensam han ej bort ur världen skall gå.
Ej heller jag ensam tillbaka stå!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
