- Project Runeberg -  Bidrag till skådespelarkonstens och dramatikens historia /
194

(1890) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Eckhof var således af naturen hänvisad till att
genom ordets andliga makt verka på åskådarnes sinne
och hjärta; ingen vinnande gestalt, intet behag i rörelse
och hållning kommo honom till hjälp; ja, man tviflade
till och med i början på möjligheten för honom att
någonsin blifva skådespelare, och dock var han inom
några få år erkänd som Tysklands förnämsta
mennisko-framställare.

Det var hans allvar och ifver, hans aldrig svikande
pliktkänsla, hans säkert utvecklade omdömesförmåga,
som inom kort utmärkte honom bland alla sina samtida.
Det var vidare Ackermanns urkraftiga naturalism och
goda exempel som stålsatte honom emot begäret att
följa med strömmen och i stället gaf honom kraft att
följa sin egen väg, oberoende af tidens strömning mot
det affekterade och tillgjorda. Att han likväl också
visade sig påverkad af de franska mönstren, i synnerhet
vid alexandrinens ålergifvande, var naturligt, då just
nu den franska smaken tog förnyad fart med de
Cor-neilleska och Racineska tragedierna. Men snart visste
han att utjämna och med sin egen nationalitet förena
detta från främmande håll inkomna element i konsten,
och han frigjorde sig allt mera från dess inflytande i
det han rastlöst arbetade icke blott på sin egen, utan
äfven på sina kamraters utveckling och förädling samt
förtjenade på detta sätt till fullo den hedern att kallas:
den tyska skådespelarkonstens fader.

Med Seylerska sällskapet kom Eckhof i slutet af
1760-talet till Weimar, och när Seyler var nästan
ruinerad, fick han af en släkting i Hamburg en välkommen
hjälp i noden, dock med det uttryckliga vilkor, att han
skulle helt och hållet afstå från direktoratet och lägga
det i oEckhofs händer.

Ar 1772 kom Lessings »Emilia Galotti» därstädes
till uppförande, och Eckhof spelade Odoardo, i hvilken
roll han enligt alla sammanstämmande uttalanden stod
på höjden af sin konst. När Nicolai för honom uttalade
sin beundran öfver hans djupa uppfattning af rollen,
svarade Eckhof: »När författaren dyker så djupt ner i
de menskliga känslorna och lidelserna, så måste ju skåde-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:28:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fhbts/0208.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free