Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i de franska lustspelen, som han inom kort blef ensam
om och spelade med mycken utmärkelse, lärde han sig
nästan aldrig; han förklarade, att en begäfvad konstnär
nedsatte sig genom ordagrann memorering; han kunde
säga mycket bättre saker än författaren själf.
Annonserna om nästa föreställning, som vid denna tid alltid
framfördes från scenen — ett bruk, som vidhölls långt
in i vår tid både i Tyskland och här — åtog han sig
gärna och utvidgade dem till formliga intermezzon, i
hvilka han låtsade fundera på styckets titel, förvexlade
den, sade den bakfram och dref allahanda gyckel med
publiken. Och likväl vägrade han alldeles bestämdt att
deltaga i det allmänna improvisationsspelet, därför att
han icke ville vara beroende af de öfriges större eller
mindre oförmåga. Honom själf roade det däremot att
lemna sin fantasi fritt spelrum och att tillåta sig
öfver-drifter, som han bittert klandrade hos andra. På detta
sätt löpte han fara att som dansör bli akrobat och som
skådespelare gyckelmakare; men geniets säkra takt
förde honom likväl alltid till rätta igen, så att just de
afvägar, som hans öfvermod förde honom in på, bragte
honom likväl alltid närmare det egentliga målet.
Se här ett bevis på hans sätt att gå till väga. Han
tillbragte ett år vid Bernandon Kurz’ sällskap i
Hamburg och lät slutligen af denne förmå sig till att
deltaga i ett »Stegreifsspel». Han valde den svåraste af alla
gycklarrollerna, tjenarens i Hufvud- och statsaktionen
Don Juan, och utförde den med så öfverdådig humor
och så öfverraskande infall, att Kurz redan efter första
akten förtjust föll honom om halsen och utropade:
»För tusan! Herrn är aktör! Mot honom äro alla de
andra yrikryggar!» Men naturligtvis dref Schröder sitt
öfvermod alldeles för långt, narrade den som spelte
Don Juan att komplett komma af sig och var icke
möjlig att genom några tecken eller smackningar med
tungan få ut från scenen, så att stycket spelade en hel
timme längre än vanligt. Men publiken hade haft
omåttligt roligt, och Schröder hade visat att han äfven kunde
extemporera, om han ville.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
