Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
steins död» den 17 maj 1799. Eget nog gaf han
»Wallensteins läger» först i november 1803. Den
storslagna dikten gjorde här som i Weimar ett oerhördt
intryck och blef ett stående repertoarstycke för långa
tider. Vi hafva förut talat om Flecks utmärkta
åter-gifvande af hufvudrollerna; vid hans sida stod värdigt
den utmärkta skådespelerskan Unzelmann, sedermera
fru Beth mann, som hertiginnan af Friedland, och äfven
de öfriga rollerna hade råkat i goda händer hos män
sädana som Iffland, Mattausch, Herdt, Reinwald,
Unzelmann och Kaselitz. Om Ifflands sätt att
framföra ett stycke med så utprägladt ideal stämning som
Wallenstein och Schillers arbeten i allmänhet, föreligga
intressanta meddelanden från denna tid. Det var
naturligt att med hans och de flesta af hans skådespelares
afgjorda riktning åt det borgerliga skådespelets mera
hvardagliga figurer och diktion, skulle den femfotade
jamben förefalla som ett i hög grad bindande
uttrycksmedel, och man gjorde också därför allt för att så
mycket som möjligt upphäfva eller åtminstone
neutralisera den rytmiska gången. Det gick till och med så
långt att flera af de uppträdande, bland dem fru
Unzelmann, lät utskrifva rollen pä prosa med obrutna rader,
för att icke af sitt öga låta förleda sig att skandera
versen; och ingenting var naturligare än att man i
stället gick till en motsatt ytterlighet och tillät sig de
största friheter med både versmått och kvantitet. Man
satte till stafvelser eller utelemnade sådana, utan att det
minsta genera sig, och Iffland själf gick i detta fall, som
i så många andra och bättre, i spetsen för sitt
skåde-spelarsäl lskap.
Att Iffland som skådespelare egentligen var
hänvisad till det borgerliga dramat, inses bäst, om man
tänker på hans personlighet. Han var liten och
under-sätsig, med på äldre dagar starkt framträdande anlag
för fetma, ansiktet var rundt, munnen bred och kinderna
framträdande, — allt var honom emot, så när som på
hans svarta ögon, hvilkas genomträngande blick på det
verksammaste understöddes af hans mycket rörliga
mimik. Hans stämma hade svag klang och ringa omfång,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
