Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att han hade blifvit en skådespelare, som hela Tyskland
talade om.
Sedan Seydelmann 1828 antagit ett engagement
vid hofteatern i Darmstadt, där han dock icke stannade
särdeles länge, emedan han råkade i konflikt med
storhertigen, som visade ett lifligare intresse för operan än
för skådespelet, öfverflyttade han 1829 till Stuttgart,
där han kvarstannade till april 1838, då han antog ett
engagementsanbud från Berlin. Han hade länge hållit
sig försiktigt aflägsnad därifrån, och han antog icke de
upprepade inbjudningarna till gästspel förr än 1835, alltså
tre år efter Ludvig Devrients död, då han icke längre
behöfde frukta någon jämförelse med den aflidne mästaren.
Men då väckte han också ett oerhördt bifall, och när han
1837 kom tillbaka till ett förnyad t gästuppträdande,
blef hans anställning en följd utaf detta. Här tillbragte
han nu de sista fem åren af sitt lif och vann en
popularitet som därstädes endast kommit få skådespelare
till del.
Den starka färgläggning som Seydelmann gaf sitt
första uppträdande, de flerfaldiga karaktäristiska detaljer,
som han genast från början anbragte i sitt spel, tilläto
honom icke gärna någon senare utveckling eller
stegring af rollen, hvarför också dess början i allmänhet
gjorde större verkan än fortsättningen och slutet,
Dessutom visade han, liksom Iffland, en bestämd sträfvan
efter att oupphörligt sysselsätta publiken med sig själf
och att locka den bort ifrån sina medspelande, och då
han för detta ändamåls skull starkt framhöll hvarje
verkningsfullt moment, så att det ofta var som om han
slagit fast en kil bakom det för att det skulle stå fast,
så hände det icke sällan att han nästan bedöfvade och
framkallade öfvermättnad. Uppenbart var, att hans svaga
uttrycksmedel gent emot de stora scener, på hvilka han
uppträdt, hänvisat honom till detta spelsätt, som han
understödde ännu mera genom talets starka artikulation,
genom rullande och framslungade blickar, genom
minspelets starka muskelrörelser och en särdeles starkt
markerad grimering. Med publiken tatade och spelade
Seydelmann mycket, liksom Iffland före honom plägat \
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
