Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att ignorera åskådarne, som Ludvig Devrient och andra
stora skådespelare hade gjort, det kunde icke ligga i
hans system. Publiken måste påminnas om att det var
för dess skull han uppträdde, att det var på dess bifall
han räknade. Afsiktlighet, utmanande anspråksfullhet
måste blifva den förherskande karaktären i hans
spelsätt, liksom det blifvit hela den moderna virtuosskolans
hufvudsakliga konstgrepp — anspråksfullhet ända till
charlataneri.
En ursäkt för Seydelmanns förfaringssätt att på
detta vis göra sig själf till medelpunkten i konstverket,
ligger i hans absoluta tro på ett sådant uppträdandes
berättigande. Det fanns för honom ingenting afsky
värdare, ingenting mera okonstnärligt än att spela på
inspiration, »att ge sig af på Guds försyn» som han
kallade det och att i följe däraf misslyckas, om och
när inspirationen icke ville infinna sig. Att han
öfvergick till en motsatt ytterlighet och reflekterade alldeles
för mycket* insåg han antingen icke, eller också brydde
han sig icke därom. När en af hans kamrater vid
Casselteatern en dag gjorde honom förebråelser öfver
hans bjärta spel, som stälde alla hans medspelande i
skuggan, svarade han: »Låt dem allesammans spela på
samma sätt som jag, så kommer nog jämnvikten
tillbaka!» »Det är möjligt,» svarade den andre, »men då
skulle också framställningen bli en pina och inte en
njutning för åskådarne!»
Seydelmanns egendomliga begåfning och hans skarpt
utpräglade personlighet gjorde att han aldrig lånade
något af andra framstående skådespelare, utan att hans
manér helt och hållet var hans eget; det vill säga, han
var i detta helt och hållet originell. Detta förklarar
också till stor del det ofantliga inflytande som han,
särskildt i Berlin, utöfvade både på medkonstnärer och
publik. Men jämförelser med den nyss bortgångne
Ludvig Devrient kunde naturligtvis icke uteblifva och
dessa voro honom alltid en nagel i ögat. Kanske får
man också i denna hans svaghet söka grunden till att
han många gånger dref sitt en gång antagna manér
till det yttersta, och att han därvid tillät sig friheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
