Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grace, lätthet, kvinligt behag, sprittande liflighet,
djup känsla och den varmaste poetiska uppfattning voro
de egenskaper, som detta konstens söndagsbarn hade
fått till skänks af en gifmild natur; egenskaper som hon
allt sorgfälligare sökte och lyckades att utbilda genom
en aldrig hvilande sträfvan efter fullkomning. Den
rikaste mångsidighet utmärkte henne äfven, och det fanns
knappast någon uppgift, från och med den yra, öfver*
gifna flickans till den djupt kännande och allt
uppoffrande kvinnans, som hon icke löste med lika mycken
sanning och lika stort mästerskap. Under 33 år intog
hon den förnämsta platsen vid den danska kgl. teatern,
och i 250 olika roller visade hon prof på en talang,
hvars spänstighet och rikedom var nästan ensam i sitt
slag. Hennes Jolantha i »Kong Renés Datter», Ragnhild
i »Svend Dyrings Huus», Ofelia i »Hamlet» Ninon,
Bina, i skådespelen af samma namn, Sofie i Heibergs
vådevill »Nej», hvilken hon spelade ända till 1863, Lady
Macbeth, Maria Stuart, Margareta af Navarra
i»Dron-ning Margaretes Noveller» m. fl. uppgifter af det mest
olika skaplynne, visade hennes snillrika konstnärskap i
i alla dess skiftningar, och man kan utan öfverdrift säga
att Johanna Louise Heiberg var icke blott Danmarks,
utan hela nordens största skådespelerska på sin tid.
Och, hvad som icke alltid är så vanligt, kvinnan
stod i jämnhöjd med konstnären. Icke ens skuggan af
ett förtal har kunnat fästa sig vid hennes namn hvarken
som ung flicka eller sedan hon ingått äktenskap med
den snillrike man, hvars första arbeten skrefvos för henne
och illustrerades af hennes då i utveckling stadda, gryende
talang. Hon var lika aktad som maka, lika afhållen
som kamrat som hon var beundrad som skådespelerska,
och icke ens under den tid, då hennes make var teaterns
direktör, kunde kulisskvallret med någon framgång
försöka att sätta någon värre fläck på hennes rykte än
att hon beskyldes för att icke vilja lemna ifrån sig roller,
dem ingen annan än hon kunde spela. Men äfven det
pratet tystnade snart, när hon under mannens sista
lefnadsår, 1857—59» lemnade teatern för att helt och
odeladt kunna egna sig åt makans kall, och när hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
