Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för att af Björnson göra en dramaturg af första
ordningen, en af dem som ett folk har rätt att vara stolt
öfver och som en sä ung literatur som den norska kan
skatta sig lycklig af att ega till banbrytare bredvid
den store medtäflaren Henrik Ibsen.
Alexander Kielland, född i Stavanger 1849
och mest känd som romanförfattare, har för scenen
skrifvit de tre enaktsstyckena På Hjemvejm, Hans
majestäts Foged och Het hele er ingenting samt senare
tillsammans med EDVARD BRÄNDES dramatiserat sin roman
Garman et Worse och dessutom författat lustspelen Tre
Par och Professoren, af hvilka det förstnämnda uppförts
på Köpenhamns kgl. teater samt på Dramatiska teatern i
Stockholm. Professoren lider, liksom Arne Garborgs
Ufor sonlig q och till en del också Amelie och Erik
Schrams Fjeldmennisker af allt för starkt färgade
situationer och karaktärer, tydligen framstälda ur ensidig
partisynpunkt och därför skäligen abstrakta, trots den
påtagliga naturalismen i de tekniska anordningarna. Det
samma kan också med skäl sägas om GUNNAR HEIBERGS
nya skådespel Kong Mi das, som framkallat en hel
storm af opinionsyttringar för och emot och som i
synnerhet genom ett utmärkt utförande på kgl. teatern
i Köpenhamn väckt ett uppseende, hvilket icke
förminskats däraf att det icke spelats på Kristiania teater.
Af allt detta synes att det norska folkets unga dramatik
lefver ett friskt och själfständigt lif, om det också nu,
sedan de båda största banbrytarne på det området mera
sällan komma med nya arbeten, lider af de närmaste
efterbildarnes vanliga förlöpningar, i det de gärna vilja
utvidga dramats område genom att på scenen införa
igenkänliga personligheter, enligt den Aristofaniska
komedins mönster. Det är ju ofta fallet, att friska, blodfulla,
hetsiga ynglingar, när de väl hunnit rasa ut, blifva
besinningsfulla och handlingskraftiga män — hvarför
skulle det icke kunna blifva så äfven med en dramatisk
diktning, som har så stora förebilder och visar så många
lofvande ansatser? De beskedlig görande medel-,
måttorna äro i allmänhet farligare för literaturen än
brushufvudena, hvilka visserligen gå till öfverdrift, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
