Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medan C. G. NORDFORSS, utom en mängd
öfversätt-ningar, författade originalstyckena Fiskaren, Tand doktorn
och tillfällighetsstycket Föreningen, till firande af Sveriges
och Norges förening 1814, och BjöRN, REMMER, AltéN,
Djurström m. fl. arbetade som flitiga öfversättare för
de olika teatrarne.
Från och med året 1820 uppträdde på den
inhemska dramatikens fält mäktigare andar än dessa, om man
också måste beklaga att de icke kunde infria de rika
löften, som förstlingarne af deras sträfvan ingåfvo. Det
var då som Karl August NlCANDER framträdde med
liunasvärdet eller Den första Riddaren, diktad i Schillers
anda och efter hans föredöme och väckande stora
förhoppningar hos dåtidens granskare och smakdomare.
Året därpå utgaf Erik JOHAN STAGNELIUS sin
dramatiska dikt Martyrerne, hvars skönhet hänförde alla; den
följdes snart af Bacchanterne, Kärleken efter dödm, Sigurd
Ring, Wisbur, Riddartornet och Cydippe — alla rika pä
glödande poesi — men beklagligtvis ingen af dem
ämnad och de flesta heller icke egnade för skådeplatsen.
Detsamma var också fallet med Carl Jonas Ludvig
Almqvists Amorina, Ferrando Bruno, Isidoros af
Tadmor, Ramido Marinesco och Signora Luna medan
teatern däremot i ANDERS LlNDEBERGS tragedi Blanka,
och i hans skådespel Toni, Midsommar aftonen och
Prest-gården fick stycken, som både kunde spelas och spelades,
men som icke på långt när i poetiskt värde kunde
jämföras med de föregående.
Mot slutet af 1820-talet uppträdde BERNHARD V.
BESKOW med sina dramatiska dikter Erik XIV, i två
afdelningar, första afdelningen Erik. konung, andra
Eriks försoning, och dessa följdes snart af Ryno eller
Den vandrande Riddaren med musik af Brendler och
konung Oscar I; Hildegard, Torkel Knutson, Birger och
hans ätt och Gustaf Adolf i Tyskland. Af dessa hafva Ryne,
Torkel Knutson och Birger och hans ätt blifvit uppförda,
det sista så sent som 1888, och efter det intryck, som
de gjort från scenen, kan man med allt skäl beklaga att
Beskows författarskap för skådeplatsen icke blef mera
omfattande än fallet var. Äfven hans stycken äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
