Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SKYDDSFRUN. Bild ur det moderna Stockholmslifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6.
— Nå, hvad säger lilla fru Mörk om den der? —
frågade grefvinnan, sedan den storväxta kvinnan stängt
dörren; hon var inte mycket sympatisk, eller hur?
— Jag tyckte inte om henne! svarade Annie
helt upprigtigt.
— Jaja, men man får inte döma henne för
strängt! — svarade grefvinnan suckande;. — hon är
visserligen rå, men hon är mottaglig! För två år sedan
lefde hon i ett slags vildt äktenskap med tre, fyra
karlar på en gång — nu är hon i alla fall gift med
bara en, och det är ju alltid ett steg mot det bättre.
Dessutom går hon i kyrkan och besöker
bönestunderna — ja, ni hörde ju sjelf! — Men låt nu den
nästa komma in! — fortfor hon, i det hon vände sig
till kammarjungfrun, som genast gick och öppnade
dörren, hvarpå hon hastigt återvände till sin förra
plats.
Genom den öppnade dörren inträdde med skygga,
tvekande steg en liten, mager och blek varelse, klädd
i en tunn, snäf kappa, under hvilken hängde några
bitar af en garnerad, ljus kjol, så kort att ett par
mycket slitna och snedgångna kängor tydligt stucko
fram under den, hur mycket den lilla, bleka varelsen
än sökte att dölja dem. På hufvudet hade hon en
urblekt, brun hatt med några ruskiga kvarlefvor af
en svart plym, kring halsen en spetshalsduk, som i
någon aflägsen forntid varit hvit, och på händerna
ett par trasiga, gula handskar. Det var något i hela
hennes sätt som tydligen visade att hon sett bättre
dagar, någonting nästan blygt och ändå sjelfmedvetet
och hennes sätt att tala stack bjärt af ifrån den före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
