Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FATTIGGÅRDEN. Ett bidrag till undantagens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utån att säga ett ord. Det ryckte konvulsiviskt i
hans ansigte, men inte en tår trängde sig fram i
ögonen; slutligen lade han helt mekaniskt handen på
sonens hufvud och smekte det hårdt, nästan
våldsamt först, men slutligen helt stilla och sakta en liten
stund, och sedan drog han handen tillbaka och gick.
Sen ville han inte se honom mera.
Morgonen derpå gick han till presten. Han ville
ha klockringning åt sonen och flickan; men det kunde
han inte få. Fåfängt erbjöd han kyrkoherden hur
mycket penningar han ville ha, och till hvilket
ändamål som helst; denne svarade endast, sin pligt
lik-mätigt, att han kunde det inte. Då hotade Magnus
och svor — det hjelpte lika litet — slutligen tiggde
han och bad, och när kyrkoherden ändtligen sade,
att han skulle ringa för Erik Blom, för fattighjonet,
och att den ringningen ju äfven kunde få gälla för
de båda sjelfspillingarne — så måste han gå med det
beskedet, som var den bittraste förödmjukelsen af alla.
För lians son fingo klockorna inte ringa, men för
\Slanken’, stollen, den af alla utskufFade tiggaren —
för honom skulle de få tona, öfver honom skulle de
få lysa frid och försoning. När den i djupet af sitt
högmodiga sinne bittert skakade mannen hade
afiägs-nat sig, såg kyrkoherden tankfull efter honom ett
ögonblick, gick sedan fram till sitt skrifbord, på
hvilket låg ett föremål, inlindadt i papper. Han tog det,
vecklade upp det och tog fram bunkskärfvan från
gammelstugans golf, vägde den ett ögonblick i handen
och kastade den sedan ut genom fönstret i en hög
af nässlor som växte vid staketet till hans lilla
trädgård, i det han half högt mumlade för sig sjelf:
— Den arme mannen är krossad nog! Kanske
är han också oskyldig till det brottet! Mig
tillkommer det icke att vara angifvare; jag lemnar
vedergällningen åt honom, för hvilken intet är förborgadt.
Och nu hade jordfästningen försiggått, och
guds-tj ensten var slut, och på nytt gingo allesammans ner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
