Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I EFTERHAND. En kärlekshistoria utan romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der den lilla kvartetten vid ankomsten fann allting i
ordning till den per telefon bestälda middagen.
Efter middagen och kaffet hvilade man litet nere
i trädgården och sedan gaf man sig af i sakta mak
på en promenad ut i de härliga omgifningarne i
detta Stockholmstraktens paradis.
Eftermiddagen var varm och solig, endast några
lätta strömoln bortskymde då och då den glödande
solskifvan och bredde ett svalkande flor af skugga
öfver de löfträdsklädda höjderna och den spegelblanka
sjön, och den slingrande gångstigen fram till
kvar-narne var tyst och folktom, som oftast på hvardagen,
och inbjöd otvunget till förtroliga samtal. Revisorn
hade föresatt sig att i dag prestera ett verkligt
mästerstycke af mineringskonst, och han lemnade derför
Pelle i okvald besittning af den unga enkans både
öra och arm, samt företog sig att slösa de mest artiga
omsorger på den oupphörligt skrattande fru
Robertson. Än stannade han för att visa henne på en utsigt
vid en krökning af vägen, än plockade han en
blomma eller sökte fånga en fjäril, och på detta sätt lagade
han att de kommo en god bit efter Pelle och den
unga enkan, hvilka från början gingo förut.
Följden af dessa strategiska finter, hvilka hade
kunnat hedra en kvinnobelägringens Moltke, i
synnerhet derför att de voro så enkla och lågo så nära till
hands, var naturligtvis den, att den unga enkan inom
kort var alldeles uttråkad på den hederlige Pelle,
som inte gjorde annat än suckade, krystade ur sig
tarfliga kvickheter och oupphörligt återupprepade sina
mer och mindre genomskinliga anspelningar på det
kommande.
Det var sedan de gått förbi kvarnarne och
kommit vidare på den slingrande gångstigen uppåt det
gamla Nacka kapell, som han i synnerhet utvecklade
sin vältalighet i den vägen, och den unga enkan såg
sig mer än en gång om efter revisorn och fru
Robertson, som ännu inte syntes till, fastän man på afstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
