- Project Runeberg -  Från gator och skär. Nya berättelser /
297

(1889) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I EFTERHAND. En kärlekshistoria utan romantik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Ja se, den häradshöfdingen! — utbrast fm
Robertson och skrattade ännu värre, — han är då
ett mönster för artiga kavaljerer!

— Ja, han är utmärkt lämplig att springa
små-ärender! — sade revisorn torrt; — men om damerna
kunde vara nöjda med friskt vatten, så vet jag en
källa här uppe på berget, der det fins ett kristallklart
sådant. Det är bara skada att vägen dit opp är litet
oländig; men om ni vill vänta här, så skall jag gå
upp efter åt er — jag har alltid min lilla jagtflaska
med mig i fickan på sådana här utfärder.

— Ack nej, låt oss följa med! — ropade hastigt
den unga enkan, — jag tycker så rysligt mycket om
att gå i skogen, der det är rigtigt vildt!

— Ja, men det gör inte jag! — ropade den lilla
frun skrattande, — och jag väntar hellre här, om ni
bara kommer snart igen!

— Det dröjer inte tio minuter! — försäkrade
revisorn och var genast på benen; — den ligger strax
här ofvanföre!

— Ja, men går inte fru Robertson med, så går
inte jag heller! — invände den unga enkan långsamt,

— så oartig kan jag då inte vara!

— Det vet jag visst! — svarade hon, alltid
skrattande, — det tar minsann ingen bort mig, och om
det är vacker utsigt deruppe, så kan ni ju ropa på
mig, så kommer jag efter så småningom!

Det lofvade man, och så bar det af upp under
träden; revisorn före, för att visa vägen och böja
undan grenar och kvistar, och den unga enkan efter
med lätta och hastiga steg. Snart blef likväl stigen
brantare och mera besvärlig, och som den unga enkans
fina skosulor blefvo allt halare för hvarje steg öfver
mossa och barr, så dröjde det inte länge förrän hon
stannade framför en tämligen brant bergknalle och
skrattande utbrast:

— Nej, här är det inte värdt att jag försöker
komma upp, det är så godt att jag stannar der jag är!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:29:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fhfgos/0297.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free