Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ”BRAND-PETTER.” Historien om ett öknamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
» BRAND - PET TEJl»
337
— menade jäntorna, — »det var så mycket varmare
om hufvu’t i ställe’, när en inte kunde ha’ huckle
på sej» — utan fick lof att låta solen rigtigt gassa
igenom det hoptofvade håret, som väl ingen kristen
menniska hade stunder att kamma under andtiden.
Och så gick man lös i frisk fart på den mer än
manshöga rågen och liarne sjöngo sin skarpa,
klingande morgonsång ut öfver det gulnade fältet, kring
hvilket dufvor och snöskator redan samlade sig i
skogs-hultet, för att längre fram på dagen få sig ett
dug-tigt mellanmål, vid foten af de långsträckta
skyl-raderna, mellan hvilka det fans så godt om gömställen,
bara man rigtigt passade på att först hålla sig framme
och sedan hålla sig undan.
Nämdeman sjelf, som var rask och rörlig som
en yngling, trots sina sjuttio år, skötte inte sjelf lien
den här gången; inte för att han inte orkade med den,
ty det gjorde han nog om han ville; det visade han
vid höslåttern några veckor förut, då han gick i
spetsen för slaget och ibland lemnade drängarne långt
efter sig; — men saken var den att han betrodde
ingen annan om att resa upp skylarne och att sätta
hattarne på rigtigt, i fall det skulle bli regn af.
Sonen, en några och trettio års karl, gick i stället i
spetsen för liemännen, efter honom kommo de två
drängarne, så den låghalte torpargubben nere vid
Al-glintan och sist en lång, kutryggig och axelbred karl
med tunga, klumpiga lemmar och ovanligt långa
armar, för hvilka de andra skördemännen med en
viss, omedveten respekt höllo sig på behörigt afstånd
— något som mannen i fråga alls inte tycktes lägga
märke till. De öfriga pratade och skrattade gladt
och högröstadt under arbetet; den långe sade inte ett
ord och föräjidrade inte en min. Med de små, grå
ögonen envist fästade på marken framför sig, det
tof-viga, rödgråa håret långt ned i pannan, den långa
näsan missmodigt hängande ned öfver den bistert
hopknipna munnen med sina neddragna mungipor, gick
Frän gator och skär. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
