Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ”BRAND-PETTER.” Historien om ett öknamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för ombytes skull begifvit sig i båtar, och der
middagen serverades på ett af cle förnämsta hotellerna,
och hon kom sedan att sitta bredvid honom vid
bordet, der han underhöll henne med en flytande
konversation om alla möjliga bagateller och allt upptänkligt
strunt, och der han narrade henne att skratta med
aflagda kvickheter, som likväl för henne hade hela
nyhetens behag.
Han var grosshandlare och vice konsul för någon
liten dussinstat utan sjöfart, såg presentabel ut och
litet blaserad, som om han varit med om litet af
hvarje. Han var också litet sångare, och föredrog
efter maten ett par svenska visor, som gjorde mycken
lycka, i synnerhet hos herrarne. Damerna funno dem
kanske litet för friska, men middagen hade varit
yppig, vinerna magnifika, och under sådana förhållanden
var man ju inte så nogräknad. Han hade dessutom
den egenheten att lägga liksom ett drag af stilla
melankoli både i sin stämma och i sin blick, när han sjöng
eller sade det allra galnaste, och detta gjorde att
litet hvar trodde att det fans något obekant djup
bakom den glatta verldsmannaytan. I synnerhet var
detta fallet med Klara; hon fick i ett nu för sig att
han måtte vara en helt annan än den han syntes,
och när han emellanåt vände sig till henne och såg
på henne med en halft beslöjad, halft tindrande blick,
kände hon sig på en gång så underlig till mods.
Hon såg mer än väl att han utmärkte henne framför
de öfriga flickorna, och på faderns oupphörliga frågor
hvarje kväll om hvad hon tyckte om konsuln, om
han inte var en mycket treflig och hygglig karl, och
om han inte var kvick och rolig och såg bra ut,
kunde hon inte annat än sanningsenligt svara, att det
gjorde han visst, och att hon tyckte rätt mycket om
att vara i hans sällskap.
— Nå, så mycket bättre! — utbrast slutligen
gubben en kväll, då han på sina upprepade frågor
fått ungefär samma svar; — så mycket bättre! Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
