Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ”BRAND-PETTER.” Historien om ett öknamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gamla, rika hansestaden, och för att rigtigt fira de
sista dagarnes sammanvaro med något som kunde
lemna ett varaktigare minne efter sig, kom man
öfver-ens om att fara öfver till Helgoland, den lilla
kalkstensklippan som ligger derute i Nordsjön, liksom om,
den blifvit lösbruten af en storm och kastad ut af
jättehänder några mil ifrån kusten, ständigt utsatt för
hafvets våldsamma anfall, och seende det ena stycket
efter det andra ryckas lös från sina sidor för att
slukas af de oroliga vågorna.
På öfverfarten rådde det vackraste väder.
Nordsjön låg stilla och jämn som en spegel; man hade
kunnat ro öfver till ön i en kanot, så lugnt var det,
och man tillbragte således de par timmarne från
Elbe-mynningen uppe på däcket, för att njuta af det
härliga hafvet. Klaras far var icke med, han hade måst
göra en affarstripp till Bremen, och hade tryggt
öfver-lemnat sin lilla docka i de hamburgska vännernas
och i den stockholmske grosshandlarens vård. Denne
sednare visade sig också ännu mera uppmärksam och
smickrande än vanligt; han tycktes till och med ha’
fått natursinne och skönhetssans mera än förut, der
han satt bredvid Klara på akterdäcket och lät de blåa
rökmolnen från sin fina cigarr föras bort af luftdraget
med ringarne synliga långt akterut i den af
vattenångor mättade luften. Klara lät sina blå ögon
tanklöst hvila på den låga, allt mera sjunkande kusten,
och satt helt tyst och inåtvänd, medan hennes
hamburgska väninnor oupphörligt ropade sitt
»wunder-schön» och »famos» och »ausgezeichnet» när en
seglare eller ångare dök upp vid horisonten, eller när dé
första konturerna af den branta kalkstensstranden vid
Helgoland började skönjas i ett blånande fjärran.
Knappt var ön synlig, förr än en af de unga
herrarne patetiskt började utbreda sig öfver det för
den tyska nationalkänslan sårande uti att den lilla
ön skulle tillhöra engelsmännen och inte »das
deut-sche Vateiiand» — som med vapenmakt tagit tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
