Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VINTERNOTEN. Skärgårdsbild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfver isen i vild fart, stannade ibland och höjde sig
emellanåt, så att det såg ut som om de ville uppåt
igen, för att få följa med de jagande molnen längre
inåt land, der de kunde få fästa sig i bergskrefvorna
eller på trädgrenarne, i stället för att skjutsas fram
och tillbaka i rörliga vågor på isen, medan de blåa
vågorna sofvo sin vintersömn inunder den. Karlarne
sågo ut som fantastiska spöken, der de på vissa
afstånd från hvarandra med rödbitna näfvar höllo fasta
tag om isbillarne och spetten, och ibland höggo dessa
fast i isen och togo sig en dugtig »åkarbrasa» för att
värma upp lederna, som ville stelna. Hästarne, som
dragit dit redskapen och noten, stälde sig med
svan-sarne mot vindsidan och lutade sina kloka hufvuden
tillsammans för att få lä af hvarandras kroppar, medan
några yrvakna kråkor följde med vinden från
närmaste holme och slogo ned på sned vid iskanten, der
de med svängande stjertar trippade omkring och
bröstade sig vid tanken på det blifvande
strömmings-kalaset, samt kraxade i det stolta medvetandet att de
för närvarande voro de enda fiskmåsarne på platsen.
Snart var den stora notvaken öppnad och med
förenade krafter lades nu noten ut i det isiga vattnet,
hvarpå tögorna med de långa stängerna kördes ner
under isen och sedan fångades upp i de vakar, som
på vissa afstånd höggos upp mellan den stora
notvaken och Sjelfva varpet invid land. Och så var det
att utan krus hugga i den islupna tögen och streta
och draga allt hvad tygen höllo, och medan man frös
om händer och ansigte började svetten bryta ut på
den öfriga kroppen. Och fast notvarpet var gammalt,
så hände nog ändå att en sten kunde ligga kvar på
bottnen närmare land, och det kändes på taget att
det var något som höll emot, och då blef det ett
hojtande och ropande från dem som vindade på tögen
och ett svarande från dem som gingo efter med
stängerna för att lätta på noten när det behöfdes, och då
lyfte sig alla kråkorna på en gång med ett ilsket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
