Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VINTERNOTEN. Skärgårdsbild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4.
Under tiden hade notfolket hunnit fram till det
nya varpet, vaken var upphuggen och noten nedlagd,
innan man i ifvern kom sig för med att märka
Bomans frånvaro. Men nu skulle man börja vinda på
tögarne, och just som det var i ordning att hugga i,
utbrast kyrkvärden helt plötsligt, i det han såg sig
omkring med det enda, tjenstbara ögat:
-— Hvar i hälsike ä’ Boman, då?
— En ska’ få si att han har kummi’ vilse! —
ropade Kalle, som i ställe fick börja på att vinda.
— Asch, du pratar! — återtog kyrkvärden; —
han känner fjärn så kumplett, så här kan han sofva
och hitta.
— Om det inte vore tjocka, ja! — invände Kalle !
— men husbond’ höll ju på och köra vilse själf
nyss, tyckte jag! Och det fast jag sa’ att vi skulle
hålla te’ höger.
— Du sa’ ja! Hade jag lydt dej så hade vi fäll
nu vuri’ borta ve’ Sikgatte’ i ställe! — svarade
kyrkvärden, förargad öfver att han värkligen hållit på att
ta’ miste nyss; — men en får fäll skrika på’n så han
hör hvar vi ä’! Ropa du, Kalle, för jag ä’ så hes i
halsen, så jag kan inte!
— Ja, vill husbond’ ta’ i tögen då, för en får
allt skrika i näfvarne, om det ska’ höras! — menade
Kalle, som inte hade något emot att för en stund
lemna tyngsta lasset åt husbonden.
Och medan kyrkvärden helt lydigt fattade tag i
den isstyfva linan, satte Kalle begge händerna för
munnen, och ropade med sin genomträngande falsett
ut öfver isen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
