Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan med grafkransarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lagom med blommor åt det gamla namnet — med
särskildt fästadt afseende på den närvarande excellensen
— lagom med tröst åt den sörjande änkan och lagom
med salfvelse i sin stämma, när han slutligen med de
tre skoflarna mull invigde honom åt jorden och uttalade
dessa på en gång så enkla och så vältaliga ord, vid
hvilka så månget älskande hjärta bäfvat samman under
afskedets krossande tyngd.
Det enkla och djupa här i lifvet tager alltid ut
sin rätt, och ingen, om än så likgiltig, begrafningsgäst
kan höra de tre mullskoflarnas dån mot den dödes
sista kammare och dessa ord uttalade öfver griften, utan
att genomträngas af vördnad för den mystär, som här
döljes, och utan att känna en fläkt af förgängelsens
allvar snudda förbi sitt ytliga sinne. Så var det äfven
här. Den unga änkans snyftningar blefvo ännu mera
djupa och hon sjönk nästan tillbaka i moderns armar;
äfven denna tycktes förlora något af sin kärfva hårdhet,
och det tycktes ett ögonblick som om det glindrade
till i det stränga ögat; men ögonblicket därpå lutade
hon sig ner emot dottern, och ingen såg, om det som
glindrade var en tår eller en blixt af oförsonligt agg.
Ännu några böner, så trenne gevärssalfvor, därpå
’Integer vitæ’ af kören, och så var begrafningen slut.
Nu började den sedvanliga promenaden upp på
grafven, och seendet ner i den. Den unga änkan leddes
dit upp af modern och uppkommen på brädfodringen,
sjönk hon ned på knä i det hon kastade blommor och
slängkyssar ner till det andelösa stoftet på bottnen
af griften. Äfven modern kastade ner en krans däri,
med samma min som om hon kastat ner en utmaning,
och så den ene efter den andre. De som icke hade
kransar eller blommor, kastade en blick som hastigast,
och inom några ögonblick var det nästan tomt omkring
grafkullen. Just när processionen satte sig i gång för
att återvända till vagnarna, steg den äldre mannen upp
på grafven, och kastade ner sin krans, i det han sade:
»Farväl, min kära patient! Hade du lydt mig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
