- Project Runeberg -  Flickan med grafkransarna och andra berättelser /
23

(1911) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan med grafkransarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fortsatte med uppassningen, och på våra frågor efter
Annette, såg mycket menande ut, och sade, att hon nyss
farit till staden med en herre och att hon troligen inte
skulle komma igen mera.

»Men det kunde också vara detsamma,» menade
flickan i det afunden lyste ur hennes bruna ögon,
»hon var, gudbevars, alldeles för förnäm för att nu
mera vara på värdshus; hon skulle väl bli allraminst
friherrinna, eller något sådant där elegant!»

Kamraterna skrattade och undrade, hvem som
kunde vara den lycklige, och jag som visste det, jag
bara teg och tömde i mig det ena punschglaset efter
det andra, tills jag inte mera visste om det var natt
eller dag, eller om jag var fågel eller fisk. — Men
det börjar lida på tiden, kom nu så gå vi, Norrtullsgatan
är lång och Drottninggatan med, och det som
är kvar af historien hinner jag mycket väl tala om
för dig, innan vi komma till Gustaf Adolfs torg.»

*


4.



Det var alldeles mörkt, när de båda vännerna
kommo ut från Stallmästargården, och sedan doktorn
tagit den yngre under armen, fortsatte han sålunda
sin berättelse:

»Det gick nu en tämligen lång tid förbi, innan
jag åter kom ut till Stallmästargården, dels hade jag
mycket att göra för att ta min doktorsexamen och dels
hade stället till stor del förlorat sitt behag för mig,
sedan Annette var borta. Du må därför inte tro, att
jag gick och glåmade och sörjde — det har just aldrig
legat i mitt lynne; men det kändes i alla fall litet
förargligt, att jag inte hade kunnat rädda flickungen
från äran att bli baronens älskarinna, en ära, som jag
naturligtvis förutsåg skulle sluta på det vanliga sättet,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:41:32 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhflgra/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free