Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan med grafkransarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med öfvergifvenhet och glömska från hans sida, och ett
fallande ifrån den ena afsatsen till den andra för
henne. För ser du, när människan faller, så lyder
hon alldeles samma lag som en sten, hvilken man
rullar ner utför en bergssida; först faller den långsamt
och sedan allt fortare och fortare, tills den slutligen
plumsar i vattnet, så det stänker högt i vädret, och
så är det slut med den resan. Det är bara den skillnaden,
att människan plumsar ner i dyn i stället; men
den kan också stänka omkring henne, beror bara på,
hur hårdt hon faller. Första gången jag såg vackra
Annette efter den där kvällen på Stallmästargården,
var ungefär ett år därefter, jag hade just då tagit
graden och skulle ge mig af på förordnande neråt
Västergyllen, och sista kvällen som jag var i Stockholm,
hade några af kamraterna gjort en middag för mig
ute på Franska Värdshuset, och det var en ganska
glad middag. Jag undrade inte på, att den var gentil,
som jag också sa’ dem, för det blef alltid en mindre,
som gick och boxades för att komma åt en brödbit.
Efter middagen gjorde vi en promenad framåt Bellmans
byst — jag tyckte, att jag ville ta’ farväl af Carl
Michaels glada ansikte innan jag for — och som vi
kommo uppför backen, midt för Bellmansro, så kommer
där en hyrvagn i full fart nerifrån Friesens park,
och i den sitter vackra Annette och en annan ung
flicka och på sätet midt emot sitter min käre baron
och en militär till, och de hade bestämdt också ätit
middag, för herrarna sågo tämligen uppspelta ut och
damerna voro också ganska rödlätta och tycktes ha
ångan uppe, som man säger. De körde alldeles tätt
förbi oss, och som Annette fick ögonen på mig, så
vände hon tvärt bort hufvudet; men min baron nickade
helt oförskämt åt mig, och jag tyckte mig höra honom
yttra i förbifarten: ’hur mår du, glada lax’ eller något
annat i den högre salongsstilen. Det där gjorde, att
jag fick en massa punsch i mig på Bellmansro och
dagen därpå reste jag ner åt Falbygden, där jag vistades
ett par år, och där leran höll på att totalt kväfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
