Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mästaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Om en karl frågar dem kanske. Men inför
hvarandra?»
»Nå, det är ju en helt annan sak.»
»Ja, det har du rätt i!» medgaf jag, som af
gammalt kände kvinnornas ypperliga logik; »och när
jag nu får veta något om mästarns förflutna lif, så
skall jag tala om det för dig!»
»Jag lär väl inte bli den enda, som får veta det!»
sade min hustru leende, i det hon gick ifrån mig,
lämnande mig ensam kvar uppe på kvarnbacken, där
jag gjorde mina reflexioner öfver, att hon antagligen
skulle komma att få rätt.
Kvällen kom med det härligaste månsken. Icke
en vindfläkt rörde sig, och det låg öfver hela naturen
detta transparenta skimmer, som liksom förklarar allt
hvad man ser omkring sig, därför att det döljer
detaljerna som i en fin slöja och låter det helas former
framträda dämpade och mildrade. En sådan månskenskväll
tycker man snarare, att man känner föremålens
färg, än att man verkligen ser den! Den finnes
där, men huru obestämd i all sin bestämdhet. Det
är som om de matta strålarna af det från månskifvan
återkastade solljuset lade en förtrollning öfver allt
hvad ögat kan omfatta. Det landskap som vid fullt
dagsljus synes leende och mildt, blir nu storartadt
och djupt; den skoglösa backen med sina kringströdda
stenblock, som i solskenet synes på poesilös och torr,
blir i månskenet förvandlad till en bruten och
omväxlande mark, på hvilken de förlängda skuggorna
från buskar och stenar måla de mest egendomliga
scenerier. Det lilla stalpet mellan två stenar blir till
ett bråddjup, de fintoppiga enbuskarna på sluttningen
se ut som stora, ur djupet uppstigande trän, och
återspeglingen från stränderna är så mörk och mättad
af färg, att man tycker sig se vattenspegeln börja
där månstrimman glänser. Och ute på fjärden, huru
afstånden förminskas! Det längst bort belägna landet
kommer så nära, att man tycker sig kunna kasta
ditöfver, och de mellanliggande holmarna se ut som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
