- Project Runeberg -  Flickan med grafkransarna och andra berättelser /
91

(1911) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mästaren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

oftare jag än du. Men det vet jag, att hade hon hållit
af mig som jag höll af henne, så hade det blifvit en
annan karl af mig, än hvad du nu ser, din himlaost!
För ser du, nog hade jag ett växtöga, som hade kunnat
spricka ut, och bära både blom och frukt, men det
frös bort den natten, som du lyste på kyssarna, och
fanns det något kvar efter den betan, så gick det åt
fanders den natten, då du inte lyste! Därför så säger
jag dig att det är ditt fel alltsammans, och därmed
kan vi ha språkat nog. God natt med dig, ge dig
nu af snart i nedan, så jag kan bli människa igen.»

Och därmed vinglade han af neråt backen åt
ladugården till, där han hade sitt nattkvarter, och
jag såg, hur han hela vägen hytte med sin knutna
näfve åt månen, som gick så lugn och strålande där
uppe i den mörkblå etern, som om han aldrig haft
annat än lycka och glädje att skina på här i världen.

När jag väl hade hört luckan till höskullen gnälla
på sina gångjärn, gick jag ned från min tämligen
obekväma plats och begaf mig tankfull af neråt
byggningen, inom mig tacksam och glad öfver att jag
hade tak öfver hufvudet, och under detta tak väsen,
som voro mig kära och dyrbara. Men man spelar inte
ostraffadt månens roll, och jag drömde om natten,
att invid min säng stod en klart skinande figur med
ett trefligt månskensansikte och förebrådde mig, att
jag på ett så opoetiskt sätt inblandadt honom i
jordelifvets mödor och besvär. Det trefliga ansiktet blef
allt bistrare och mörkare, slutligen tyckte jag, att
han ville strypa mig — jag gjorde en häftig rörelse
med armen och — vaknade vid att vattenkaraffinen slog
i golfvet.

*



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:41:32 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhflgra/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free