- Project Runeberg -  Flickan med grafkransarna och andra berättelser /
111

(1911) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Besynnerlige herrn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

behaget af värmen; men ändå med rörande kärlek i
sina blå ögon blickade bort till modern i sängen. »Jag
kommer strax, mamma lilla! Men hvad du ser mycket
friskare ut nu ...! Ja, du mamma, tänk dig att det var
på Drottninggatan som jag träffade den beskedlige
herrn, och han följde med mig så här långt, och det
är han som gifvit oss pengar till ved, och till allt
det andra med! Och frun på mjölkmagasinet ville
knappt tro, att det var sant, du!»

»Tyst nu, lilla pratmakerska!» sade den besynnerlige
herrn. »Kan du värma mjölken, tror du?»

»Liksom jag inte skulle kunna värma mjölken!»
svarade flickan med stora ögon och halft förolämpad
min, »fråga mamma, om inte jag kokade potatis här
om sistens,» tilläde hon helt stolt, men fortsatte genast
därpå med förändrad ton, »när vi ännu hade potatis
och ved! Gjorde jag inte det, mamma?»

»Jo, mitt snälla barn, visst gjorde du det!» hviskade
modern, och fortsatte sedan, i det hon vände sig till
den besynnerlige. »Får hon inte komma nu?»

»Bara hon har satt på pannan,» svarade denne,
i det han vände sig bort och mumlade några otydliga:
hm, hm!

»Nu är det gjordt!» ropade den lilla, »och nu,
mamma, nu kommer jag till dig!»

Och med ett skutt var hon öfver golfvet till modern,
som nu, glömsk af allt annat, sträckte ut sina nakna
armar och omfamnade henne med en sådan ömhet,
som endast en moder kan uttrycka, och en moder,
som räddats från död och förtviflan. Den lilla tryckte
sig intill henne så hårdt, och barnets snyftningar och
moderns suckar och kyssar blandade sig till en musik,
som den besynnerlige mannen tycktes uppfatta som
den härligaste harmoni man kan tänka sig.

Ty under det han med strålande ögon betraktade
gruppen i sängen, sade han för sig själf, medan han
knäppte igen den långa bonjouren ända till halsen:

»Hm, min julafton är icke förlorad! Gud vare
tack och lof! Mycken nöd finnes väl än, och många

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:41:32 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhflgra/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free