- Project Runeberg -  Flickan med grafkransarna och andra berättelser /
116

(1911) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Besynnerlige herrn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ett anlag att understödja, något samhallsnyttigt att
bidraga till, där var han framme, där var han den
frikostige och blygsamme hjälparen, som aldrig skydde
möda och uppoffring, och som alltid gömde sig undan
för sin egen välgärning, som om han hade begått ett
fel. Han välsignades af alla samhällets skeppsbrutne,
och han utskrattades af många dess koryféer, medan
han belackades af alla dem, hvilka, till allt som
opåmint göres i barmhärtighetens tjänst, så garna vilja
uppleta orena motiver.

Han var en varm beundrare af skön konst, och
isynnerhet af musik. Han bekymrade sig aldrig om
hvad världen sade, utan ansåg att hvarje människa
hade rätt att lefva för sig, som hon ville, förutsatt
att hon icke ginge andra människor i vägen. Därför
klädde han sig besynnerligt, därför gick han
besynnerligt och såg besynnerlig ut.

Jag minnes ännu från min skoltid den magra
gestalten, som då, liksom sedan, tyst och stilla sväfvade
fram som en skugga tätt utmed husraderna, och som
alltid väckte vårt löje. Ofta när vi gingo från skolan,
följde vi efter honom, fem eller sex stycken, för att
härma hans svängande gång, och hans hastiga, nästan
trippande steg — en gång minns jag till och med,
att en af kamraterna gjorde i ordning en duktig snöboll
och slog honom midt i ryggen med den, hvarpå vi
allesammans med den oskyldigaste min i världen ställde
oss att se in i fönstret till en boklåda. Men han hade
nog märkt hvarifrån presenten kom, och man tänke
sig vår blygsel och förskräckelse, när han vände sig
om, gick rakt fram till oss, och sade med sin milda,
om också inte särdeles melodiska röst, medan han
såg på oss med ett halft smålöje kring de tunna
läpparna:

»Ni ska inte krama snöbollarna så hårda, små
gossar, för då kan ni göra illa någon.»

Och utan att säga någonting vidare, fortsatte han
sin gång på samma sätt som förut; men vi pojkar
kommo öfverens om att aldrig mera hvarken skratta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:41:32 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhflgra/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free