Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Besynnerlige herrn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon med steg, som skulle vara varsamma, men som
i stället blefvo ännu mer klampande, därför att hasorna
hade nedgångna bakkappor, och i följd däraf efter hvart
steg slogo själfständig takt mot stengolfvet, fram emot
sängen.
»Nej se, ta mig dalern ä’ inte lilla vännen vaken!»
utbrast hon med nyter ton, i det hon lyste på den
sjuka, under det man likväl tydligt i de grofva dragen
kunde läsa ett uttryck af missräkning eller sviken
förväntan, »hur står det till med hälsan och kärleken
på julmorgon? Bättre, tror jag ... jo jo, när man får
en sådan hjälpare så ...»
»Känner frun honom?» hviskade den sjuka med
lifligt uttryck af tacksamhet i sina matta ögon.
»Jo jo men, känner jag så, kära hon. Och nu
kan jag säga henne, att sedan han fått tag i henne,
så kan hon vara lugn för hela kodiljen. För den karln
är då alldeles galen att hjälpa ... nej si, minsann
har hon inte både ved och ljus ... och mjölk och
franska bron med ... jo, jag tackar, jag! Det var
riktigt storkalas det för henne på julafton, stackare;
men si, hade hon lydt mig i tid, så kunde hon haft
det mycket bättre länge se’n. Ska jag kanske hjälpa
henne göra upp eld, för det kan nog behöfvas, tycker
jag.»
»Ja, gör det, kära fru,» sade den sjuka som tycktes
hafva svårt att behärska sin afsky för käringen, »jag
ville så gärna att det skulle brinna när flickan min
vaknar, stackare ... men jag orkar inte själf.»
»Det kan en väl förstå, fattiga lif!» sade »frun»
i det hon började draga af näfvern från ett
björkvedsträd, »och bara rama björken med ... joho, ser man
på bara! Jag har då min själ inte haft björk på den
dag jag minns, jag ... men tockna där ska då alltid
ha tur di,» mumlade hon giftigt för sig själf, i det
hon blåste på näfvern och staplade upp en duktig
brasa i spiseln. »Det var då för väl, att flickungen
fick tag i honom.»
»Ja, annars hade det väl varit slut med mig,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
