Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Besynnerlige herrn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Långholmen som försvarslös! Ja, jag säger väl det! Och
den andra har en kusin, som ä’ på ’pontinjärerna’ på
Kungsholmen, och en bror, som ä’ vid tygstaten —
och jag kan väl inte neka människan att ta emot
tjocka släkten, vet jag ... men si, jag förstår nog,
hur det hänger ihop ... det är den där markattan
Lindblomskan nere i tjugutvåan, som varit ute med
skvallerkollejet igen ... men jag ska säga konstapeln,
att det är säkrast att konstapeln inte nosar hit, för
jag är karl te gå opp te själfva öfverståthållarn och
fråga honom om inte en hederlig människa ska i fred
och ro få drifva sin handtering, och jag ska ...»
»Hålla mun, ja!» ropade konstapeln med stentorsstämma,
i det hans hand föll tung på Hindellskans
axel, »annars följer frun med till vaktkontoret
medsamma! Och kom ihåg hvad jag säger: låt människan
därinne vara i fred, annars ... In med sig nu, och
låt det vara tyst på juldagsmorgon!»
Och därmed gjorde fru Hindell en ofrivillig höger
sväng och kom litet fortare än vanligt in genom sin
dörr, hvilken också litet fortare än vanligt slog igen
om hennes kippskodda hälar, fast likväl icke så fort,
att icke konstapeln fick ett litet smeknamn efter sig
ut genom dörrspringan, något som han likväl fördrog
med det mest stoiska lugn i världen.
Han bytte bara om tuggbussen, mumlade helt sakta
ordet: ’trollpacka’, och gick sin väg genom den
halföppnade porten.
Under tiden hade lilla Maria blifvit väckt af bullret
ute i portgången och var nu redan på benen därinne
i bagarstugan. Sedan hon kysst och omfamnat sin
mor, hade hon satt pannan med mjölken på elden, och
medan den började puttra och fräsa, pratade hon
oafbrutet med modern.
»Vet du, mamma,» sade den lilla, »att jag har
drömt om den besynnerlige herrn i natt, så mycket,
så mycket ... jag drömde, att han hade vingar på
ryggen, alldeles som änglarna i kyrkan, och att han kom
hit och tog mamma och mig i hvardera handen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
