Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det bästa af allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nyfikenhet. Man tyckte sig nästan kunna läsa i hennes
stora, blåa ögon att hon ibland undrade på, om inte
den unge skolmästaren skulle kunna vara lärd nog att
upptäcka hvad hela den öfriga olärda världen mycket
väl kunde se, att hon var socknens vackraste och bästa
flicka, som väl kunde uppväga en skolbok eller en
utanläxa. Hon kunde väl inte göra rätt klart för sig,
hvarför hon ville att han just skulle se att hon var
vacker, men det retade henne många gånger att han
tycktes vara så stockblind för hennes företräden. Men
bredvid denna, för en ung flicka ganska naturliga
känsla, fanns en annan, som inte hvar flicka skolat
kunna hysa, nämligen aktningen för hans kunskaper
och medkänslan för hans värde som son. Elin hade
aldrig egentligen sett andra än allmogens söner, hos
hvilka kärleken till föräldrarna just inte är den starkast
förhärskande känslan, isynnerhet sedan de gamla satt
sig på undantag och öfverlåtit gård och grund åt de
unga. Öfverallt i de burgna bondhemmen hörde hon
sons eller dotters klagan öfver gammelfar eller
gammelmor, som aldrig hade vett att lägga sig och dö, så
att det kunde blifva slut med att afstå från de måttliga
fördelar, dem de gamla förbehållit sig till döddagar;
och ofta jämförde hon de snäsor och det gnat, hvarmed
en sådan gammal far eller mor möttes af sina
närmaste, med det sätt, hvarpå min gamla farmor
behandlades af min far. Allt hvad som lyckades och
gick väl i huset, det gjorde han till hennes förtjänst,
allt som gick illa eller galet, sade han vara sitt eget
fel. Aldrig gjorde han det största eller minsta utan
att fråga henne till råds, aldrig glömde han att gifva
henne den för modershjärtat så ljufva tillfredsställelsen
att få vara mor ännu sedan sonen vuxit upp. Men så
gick han också så helt och hållet upp i denna känsla
och i sitt mödosamma kall, att han tycktes hafva blifvit
gammal i förtid.
Så som min far själf plägade beskrifva sig vid den
tiden, var han en tämligen lång, lillgammal, inte särdeles
vacker och mycket tafatt och blyg skolmästarenatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
