Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu allmänt öfvertala de uppträdande att fortfara;
öfverståthållaren skaffade dem tillstånd att spela
på »den kungliga teatern» i Bollhuset, »åtskilligt
folk af kondition», som det den tiden hette,
lof-vade att förse dem med »vackra och ärbara pjeser»
och på detta sätt öppnades »Den Kongliga Svenska
Slcådeplatsen» i oktober 1737 med Carl Gyllenborgs
»Den svenska sprätthöken» och fortlefde sedan
under vexlande öden till 1753, då en ny fransk trupp
införskrefs för det nya hofvets räkning.
När nu ytterligare ett italienskt operasällskap
införskrefs och anlände hit under den sedermera
för den svenska operan så betydelsefulle Uttinis
anförande, såg det alt mera mörkt ut för de
in-hemske skådespelarne. Det var nu de förvisades
från Bollhusets scen, och fingo söka sig tak öfver
hufvudet hvar de kunde och gitte; det var nu
som fäderneslandets sånggudinnor fingo hålla till
godo med att uppslå sina bopålar i stadens
gränder, uppe på otillgängliga vindar, ute i lifgardets
läger på Ladugårdsgärdet och i hörnet af
Bankogränden, »der som förr Lafons kaffehus hade varit».
Ur denna förnedring räddades den svenska
skådespelarkonsten, efter en hårdnackad strid mot
nöd och elände, af den svenskfödde konungen —
den förste dylike efter mer än ett lialft sekel —
och man kan ju gerna säga att det var en
tillfällighet, som bidrog till att räddningen kom då.
Det fans nämligen en man som icke
tröttnade att föra den inhemska konstens talan, huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
