Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
molnen och kastar strålar åt tronerne, en dag skall
framträda i all sin glans och förjaga allt mörker och alla
fördomar till afgrunderne. »
Att upplysningen kanske kunde blifva skadlig för all
slags boskap, är en sats, hvars mening man svårligen fattar.
Lättare att förklara äro de därpå följande uppmaningarne
till flit, sparsamhet, nykterhet, uppodlingar, rågsådd,
skogsvård samt varningar för brännvinsbränning, öfverflöd m. m.
Men onödigt i alla händelser att härför närmare redogöra
eller att med talaren »blicka ut öfver Sveriges gränser, där
kriget rasar och bestormar himlarne.» Ej heller torde hans
erkännande ord såväl om kyrkoherden Florelius som om
landshöfdingen Lilliehorn samt hans högstämda beröm öfver
konungen förtjäna mycket afseende. Mera att taga fasta
på är, hvad han yttrar om sig själf:
»Jag är född ibland eder,» säger han. »Jag är från
barndomen känd och älskad af eder, och månge bland
eder lefva, som ännu torde erinra sig, att jag som svag
yngling från detta åt andakten helgade stället talat till eder,
uppmuntrat eder att följa religionens bud. Det var min
lyckligaste och gladaste tid . . . Det blef ej min lott att på
denna sköna bana fa uppfylla mina plikter. Jag skulle
på ett vidsträcktare, mera lysande, mindre tillfridsställande
sätt lära att känna människan och världen, strida mot
strömmen, krossas mot klipporna men alltid stå bergfast
och orygglig i min nitiska kärlek för konung och
fädernesland, dem jag, stundom misskänd, haft glädjen att fa
bevisa de trognaste tjänster.»
Talet afslutas med några ord till såväl Sandberg som
menigheten: Till den förre heter det bland annat:
»Lycklige bonde! Gif mig din hand och svär i din själ, att den
hedersskänk, jag nu öfverlämnar dig, aldrig skall
missbrukas, aldrig af någon i ditt hus, i din släkt skall orenas
med svalg och dryckenskap, en farlig fiende för alla stånd,
farligast för bonden.» Och till menigheten uttalar han
följande slutord: »Måtte edra bördiga fält länge tillväxa
och blomstra, när en liten jordtorfva blir nog att gömma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
