Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stan falnat ner, lampan stod och smårökte, i brist på olja,
och postillan hade ramlat ner på golfvet — var det
dunsen af den, som hade väckt henne? Hon kände sig stel
i alla leder och hade svårt att komma upp från stolen,
och medan hon så småningom mornade sig, började
dal-karlsklockan i vrån att surra och snarka och slutligen slå.
Hon räknade — den slog tio långsamma, litet skrällande
slag, som om själfva slagskifvan varit spräckt, sen surrade
den igen och knäppte till och så var det slut. Tio slog
hon! Då hade hon ju sofvit i flera timmar — ja, då var
det ingen fara med hvarken gubben eller dottern, tänkte
mor Greta, för annars hade hon inte kunnat sofva så länge,
det hade varit en omöjlighet rakt! Men i detsamma var
gumman nära att uppge ett rop af förvåning — hvad var
det åt katten ? Han var uppe ur fållbänken och satt ända
borta vid dörren med hufvudet mot dörröppningen och han
vände på det än åt ena sidan än åt den andra, och så
tittade han på mor Greta och så vände han det åt dörren
igen, i det han jamade gång på gång. Kunde det vara
någon där ute? Var det kanske en råtta i farstun, eller
... gumman lyssnade och lyssnade, men lomhörd som hon
var, kunde hon inte urskilja något ljud. Men nu blef
katten alldeles för märkvärdig! Han sträckte sig ut så lång
han var och började krafsa med bägge tassarna på
dörren, som om han velat rifva sönder den, och så tittade
han på gumman och så krafsade han igen.
»Det står aldrig rätt te!» mumlade gumman för sig
själf. »Tänk om det å’ någe på tok nere i fähuset —
eller om dörren te fårkätten har blåsi’ opp, och fårkräkena
fryser ihjäl för oss! Jag får rakt åf lof te försöka komma
ut och se efter!»
Och gumman lindade en schal om hufvudet och
axlarna på sig, tände på den gamla lyktan, som stod på
spiselmuren, och gaf sig af ut i farstun företrädd af
katten, som nu satte svansen i vädret och såg så nyter ut,
som om han haft en hel råttkoloni i kikarn. Det tycktes
vara ett ögonblickligt stillestånd mellan stormilarna där
ute, och när gumman svept förklädet om lyktan för att
inte blåsten skulle släcka den, fick hon upp klinkan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
