Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle skjuta upp dörren. Men det var lättare sagdt än
gjordt, och först efter många ansträngningar lyckades det
henne att få upp den så pass mycket att hon kunde tränga
sig ut. Katten hade redan tagit ett språng ut i snön,
som samlat sig i en stor drifva där utanför, och när
gumman väl kom ut, sjönk hon tvärt ner i den ända till knäna.
Dörren slog genast igen om henne, men hon vadade
modigt framåt, fastän den kalla blåsten, som nu tog i igen,
rent af ville taga andedräkten från henne. När hon
kommit några famnar utanför stugan på vägen åt ladugården,
fick hon se katten, som med hufvudet nere i snön gräfde
med bägge tassarna, som om han velat leta upp en skatt,
och med nästa steg hon tog, stötte gumman emot något
föremål som var tätare än snön och som inte gaf med sig
liksom den. Hon lyste ner med lyktan, och i gropen, som
katten krafsat upp, såg hon någonting som liknade...
Hon lyste ner igen och skrek till:
»Jesses i himmelen! Det ä* ju en människa vet jag!»
Hon ställde lyktan ifrån sig och började hjälpa katten
att gräfva undan snön, och allt eftersom hon lyckades få
bort den ifrån hans ansikte, som låg där under det hvita
täcket, så kände hon igen fastlänningen. Ja, det var
Pålson — så långt hade han kommit, men där hade det också
varit slut med hans krafter. Och nu var det kanske
alldeles slut med honom också, tänkte mor Greta; ty hvem
kunde veta hur länge han hade legat där i den kalla
bädden och om inte det hvita täcket hade kväft honom eller
han frusit ihjäl där han låg. Men beslutsam som mor
Greta hade lärt sig att blifva under ett långt och
mödosamt lif, fick hon snart bort snön helt och hållet från hans
hufvud och bröst, och hon kände att han var varm ännu,
för det nästan ångade af snön som var närmast kroppen,
och med uppbjudande af sina sista krafter, stärkta som de
voro af medvetandet om den fara, som hotade hans lif,
släpade hon honom med sig fram till dörren, skyndade in
i stugan efter konjaksbuteljen, slog i af dess innehåll i en
kopp och skyndade ut igen för att försöka hälla i honom
några droppar af den i sådana ögonblick kraftigt verkande
drycken. Hon lyfte upp hans hufvud i sitt knä och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
