Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än ett afseende var en verklig mor. Den unga flickan
hade en fästman, lika fattig som hon själf, och for dessa
båda unga, hvilkas förbindelse icke sågs pied så särdeles
blida ögon af flickans släkt, blef den präktiga gupiman i
sitt hjärtas godhet en skyddande försyn.
Gqmman Granke var vid den tidpunkt, då jag gjorde
hennes bekantskap, en liten kry och fryntlig glamma på
några och sextio år, med ett gladt och godmodigt ansikte,
i hvilket tydliga spår af mycken skönhet skymtade emellan
skrynkloma. Ett par klara, blå ögon blickade trohjärtadt
och vänligt fram under tämligen buskiga ögonbryn och
det gråsprängda håret vågade sig behagligt öfver en hög
och ren panna under den hvita, nystärkta mössa, som
gumman ständigt begagnade. Hon var alltid mycket fint
och nätt klädd, utan att därför vilja effektera någon
ungdomlighet, eller låta påskina något öfverflöd; men hon
hade den lofliga och berömvärda åsikten, att »man kan
väl försöka att se ut som folk, fast man är gammal!»
Gumman såg gärna folk hos sig, och var ganska ofta
borta. Helst trifdes hon i sällskap med glada och
hyggliga karlar, ty »Gud bevars ifrån gamla käringar,»
brukade hon säga, »dejn har jag nog utaf, när jag
händelsevis tittar mig i spegeln.» Hon skydde därför icke på
något sätt sitt eget kön; men hon hade heller icke någon
särdeks jnisskund med dess svagheter, ehuru hon alltid
höll sin räfst med dem på ett halft humoristiskt sätt,
so.m förtog bitterheten af mången skarp och träffande
anmärkning.
Gupimans tjänstflicka hade varit hos henne i flera år,
och var på sitt sätt nästan lika originell som gumman själf.
Hon var en ful, groflemmad och klumpdg figur på några
ochlt jugu år, såg mycket illa, skrattade mycket högt, och
åtlydde jiapinet Augusta. För öfrigt mycket säflig och
långsam, ärlig och god som guld, och älskande sin gamla
matmor som en verklig mor, hvilket likväl icke hindrade
henne att ibland rätt grundligt förarga den gamla. Väl
tio gånger i veckan brukade gumman säga: »Ja, ska
inte den där Augusta få flytta till hösten, så vore det väl
märkvärdigt!» — men när hösten kom, så blef det ändå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
