Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hundar bli harens död, säger ordspråket, och jag såg
tydligt att den stackars mannen skulle duka under för
öfvermakten, då jag i detsamma till min stora förvåning
och förskräckelse får se min gamle fars järnskodda, långa
spanska rör börja bearbeta de anfallandes ryggar och det
med sådant eftertryck att de inom ett par sekunder togo
till flykten, troligen också skrämda af brandvakternas
skramla, som nu hördes på långt håll nerifrån hamnen.
I detta ögonblick försvann all min rädsla för tanken att
min far skulle råka i olycka, och jag rusade ut på gatan
sådan jag gick och stod, följd i hack och häl af Gertrud,
eller Trudchen, som hon kallades i hvardagslag, som
iskrek som om knifven suttit i henne. När jag kom ut,
såg jag min far fatta tag i den unge mannen, som nu,
isedan angriparna voro borta, var nära att falla omkull
af ansträngning och blodförlust; ty han blödde starkt af
ett slag i hufvudet och ett öfver vänstra ögat.
»Tag honom under andra armen du, Marie*» sade min
far kort och bestämdt — han var alltid sådan; »och låt
oss föra honom in!»
»Ach jemine, ach jemine,» skrek Trudchen på sin breda
plattyska, »di har schlagen honom dedt!»
»Håll munnen på dig,» sade min far, »och låt oss laga
att vi få honom in i rummet, innan nattvakten kommer.»
Och med förenade krafter förde vi nu den nästan helt
och hållet vanmäktige mannen in i rummet, där min far
och Trudchen satte honom i min fars gamla länstol,
medan jag sprang ut i köket efter vatten och ättika, för att
tvätta och förbinda hans sår.
När jag kom tillbaka in var ljuset tändt, och min far
stod med armen om den unge mannens axlar för att hålla
honom uppe i sittande ställning i stolen. Jag steg fram
för att börja torka blodet ur den slagnes ansikte, men jag
darrade, så att jag knappt kunde hålla skålen med vattnet
och ättikan, och Gud vet om jag inte tappat alltsammans
såvida inte min far tämligen sträft ropat till mig:
»Stå nu inte där och darra på manschetterna, utan tvätta
först såret i hufvudet, som blöder värst; det andra är bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
