Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fulla om, kände man den tiden inte till; för en ung flicka
ifanns det inte mer än ett yrke, synålens, och inte mer än
en plikt: att niga och säga ja, när föräldrarna väl hade
utsett en man åt henne, sak samma om hon tyckte om
honom eller inte, eller om han var ung eller gammal. I
synnerhet var det fallet med en fattig borgarflicka sådan
som jag, och våra mödrar uppfostrade oss från första
stunden i de begreppen, så att när stunden kom, gjorde man
sällan några invändningar. Det var också inte utan att
min far mer än en gång låtit påskina, att han nu ansåg
mig tillräckligt gammal för att, också jag, gå all världens
jgång, och att en välbehållen änkling om ett par och fyrti
år, en mässmgsslagare på samma gata som vi själfva, hade
kastat sina något skelande ögon på mig. Mannen hette
Kortz, hade eget hus och stor verkstad, samt bara tre
barn från sitt förra gifte, af hvilka dock två voro pojkar
och en förskräckelse för hela stadsdelen, hvars portluckor
och fönsterrutor aldrig fingo vara i fred för dem. Min far
hade visserligen inte uttryckligen talat om
mässingsslaga-rens frieri; men ofta nog, då han kom hem från klubben,
hade han låtit ord undfalla sig om, hurusom han mycket
väl skulle kunna reda sig ensam med Trudchen, fastän
hon visserligen var litet dum och långsam; men att, om
det inte var så rasande roligt i och för sig själf, så fick
man i alla fall trösta sig, när man hade sitt barn väl
för-sörjdt, och så vidare. Allt detta rann mig nu i hågen,
när jag gick oroligt af och an, och om den hederlige
mässingsslagaren, hvars gulgråa hår till följd af hans yrke
oftast stötte i grönt, förut redan förefallit mig afskyvärd
med sina skelande ögon och sitt plumpa skratt, så blef han
ännu värre i jämförelse med den unge sjömannen, hvars
tacksamma blick och bleka anlete förföljde mig hvar jag
gick och stod. Trots min medfödda blyghet och
förskräckelse, hade jag också redan fattat mitt beslut att gå ut i
köket och säga till Trudchen att följa med mig, det fick
nu för resten gå hur det ville, då jag i hast hörde tunga
steg utanför på gatan, någon öppnade porten, och efter
något trefvande omkring på dörren, slutade med att bulta
på den. Med klappande hjärta skyndade jag att öppna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
