Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och en gammal matros steg tvekande in i rummet, medan
han strök af mössan med ena handen, och stack fram en
hopviken papperslapp i den andra, i det han valkade en
duktig buss fram och tillbaka, därpå vände sig och spottade
mot dörren, hvarpå han mycket betänksamt vände sig om
igen och frågade:
»Kan just undra om jag seglat riktig kurs, jag? Är
det här som handskmakar Bohm bor?»
»Ja, hvad vill ni honom?»
»Jo si, det är inte så utan att jag inte skulle liksom
vilja lämna åf det här, ifall han kan ta emofet.»
»Min far är inte hemma nu för tillfället,» svarade jag,
i det jag utsträckte handen efter papperet; »men kanske
att jag,...»
»Å hoj!» afbröt han mig hastigt, i det han
skärskådade mig från topp till tå, med ett par kloka grå ögon
under buskiga svarta ögonbryn; »jaså, det är dottern, det!
Kunde förstå det på tacklingen och riggen... se,
pojken ligger för ankar, si... skamfilad öfver hela skrofvet,
ska jag säga!»
»Hvem menar ni?» stammade jag.
»Kors, jungman vet jag! Han blef skamfilad i går
afton utaf några fransoskanaljer; kom ombord sen och såg
ut som hin håle i synen; kånka honom till sjukhuset i
middags, för han fick feber i faggorna... försökte, både
kapten och jag, att få i honom en grogg, men det bar sig
inte. Bad, när vi kånka difen, att jag skulle gå te
handskmakar Bohm och lämna den här lappen, för det var han
och hans dotter, som frälst lifhanken på’n, kantänka. Men
hur å’ det lilla mamselln? Hin kölhala mig, tror jag inte
hon blir blek i syna som ett nytt läsegel!»
Jag var visserligen ingen sjåpig eller förklemad flicka,
det skall Gud veta; men förskräckelsen från kvällen förut
satt ännu i mig, och när jag nu hörde att den stackars
gossen var förd till sjukhuset, så ansåg jag det liktydigt
med att han var död; ty sjukhuset hade i alla tider
utgjort min förskräckelse. Därför kände jag att jag
bleknade och att mina ben inte ville bära mig, och jag tyckte
jag var färdig att sjunka till golfvet, då jag hastigt kände
9. — Fr. Hedberg,, /.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
