Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Skulle det verkligen kunna vara skälet?» frågade
den unga flickan förundrad.
»Ja, det är inte alls omöjligt; men det kunde hon
bedra sig på, det har jag sett exempel på förut en gång^>
svarade gumman, »jag glömmer aldrig grosshandlar Blocks,
jag, de gjorde på samma sätt, och narrade fruns gamla
mor, assessorskan Gradin, att bli läserska, därför att de
var ’rädda för att hon skulle lefva upp sina penningar, för
hon var en glad gumma, som gärna såg folk och
främmande omkring sig. Men den gången lurade de sig, för
prästen narrade gumman att testamentera allt hvad hon
hade t ill evangeliska fosterlandsstiftelsen, så de blef vo ändå
utan, de snålvargarna! Jag glömmer aldrig, jag, hur snäst
grosshandlaren såg ut, när gumman var död, och
evangeliska stiftelsen tog både huset och penningarna.»
»Nå men klandrade inte grosshandlaren testamentet?»
frågade jag.
»J<o det tror jag visst han gjorde; men när de heliga
få fatt i något som klingar, så släppa de det inte så lätt,
ioch stiftelsen behöll vackert hvad den hade fått, den. Nu
var det grosshandlarfrun också som var mest mån om sig
och om himmelriket; mannen brukade sedan ofta säga när
det taltes om saken: Det var rasande dumt att gumman
skulle bli läserska, ty nu gick man miste, både om hennes
förmögenhet och hennes goda middagar. Dem hade man
då alltid en gång i veckan annars, så lång vintern var!»
Men se så, låt oss nu dricka vårt te, nu tänker jag väl
att idet har dragit tillräckligt, och så ska jag väl göra
slut på min gamla ungdomshistoria, som troligen har
tröttat er lika mycket som den uppfriskat mig.»
Vi försäkrade alla och på fullt allvar att så inte
var förhållandet, och efter en stund började gumman:
»Den första tiden efter Gustafs afresa gick jag
alldeles som i en dvala. Jag uträttade mina sysslor som
förut, jag åt och drack och talade, men det var så
maskinmässigt som man gärna kan tänka sig af en lefvande
människa. Min far var vid dåligt lynne hela tiden, och
menade oupphörligt att den unge sjömannen hade förhäxat
mig> ty jag var inte mera det ringaste lik hans glada
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
