Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bli litet öfver åt dem när jag dör en gång, så att de inte
behöfver vara ängsliga för det.»
Längre fram på vintern började den unga missen, som
var en ganska vacker flicka för öfrigt, troligen finna det
imer än lofligt enformigt i Sverige, och därför roade hon
sig med att sätta i gång en liten »intrig i fönstren» med
en ung herre som bodde midt emot. Modern kom
slutligen underfund med den lilla intrigen, det blef ett
fasligt väsen, och gummans hemtrefnad blef förstörd för en
längre tid.
»Herre Gud, om det blefve vår snart ändå!» suckade
gumman ibland och tittade utåt vindflöjeln, som ännu
alltjämt roade sig med att visa nordliga vindar; »i sommar
ska jag då bestämdt hyra mig sommarnöje utåt
skärgården för att få andas ut litet!»
Och slutligen blef det verkligen vår, och de
långväga gästerna reste tillbaka till landet i väster. Gumman
hade nog haft mycket ledsamheter af dem, men det
hindrade inte att hon grät rätt bittert, när de skildes åt för
alltid. Ty alla släktingarnas böner att hon skulle följa
med dem öfver hafvet, voro förgäfves.
»Jag har en graf här borta på Katarina kyrkogård,»
svarade då gumman, »och den lämnar jag inte. Där vänta
man och barn på mig; tycker ni att jag skulle vilja lämna
dem för att följa de lefvande bort till ett land där jag
inga grafvar har att vårda! Gud bevara mig! Res ni;
här passar ni lika illa som jag skulle passa därborta, och
därför är det bäst att hvar och en är hemma hos sig.»
Och så blef det också. De långväga släktingarna
kommo aldrig mera tillbaka, och den präktiga gumman
gick ännu i några år sin ensamma men glada och
kärleksfulla vandring mellan sitt lilla hem, sina många vänner,
och den ensliga grafven på kyrkogården.
I det unga parets hem såg jag henne mer än en gång
under årens lopp. På sistone åldrades hon hastigt och
mycket; anletet blef infallet, ögonen förlorade sin glans»
minnet svek henne ofta nog, och man såg att det stundade
till skörd. Hennes lynne blef mera ojämnt än förut, och
hennes gamla kompanjon, som ända till slutet pysslade
A
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>