Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Komikern mot sin vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inre teaterekonomien med ett nytt gapskratt och en applåd,
som aldrig tycktes vilja taga slut.
Men den tog likväl slut, och nu fortsattes pjesen
utan något störande afbrott. Det som passerat hade
dock satt den talrika publiken i så godt lynne, att den
från och med detta improviserade inpass skrattade nästan
åt hvarenda replik, och Vilhelm sjelf tyckte alltsammans
så löjligt, att han, antagligen mot sin vilja, eller
åtminstone alldeles omedvetet, lade en komisk färg på hvad
han hade att säga, och hörde till sin förvåning, när han
slutligen, ursinnig öfver Sjövalls hån och sarkasmer,
rusade ut ur rummet, hur en dugtig bifallssalva dundrade
efter honom genom den hastigt igenslagna fonddörren.
Nutidens mest illusionstörande oskick, inropningen
för öppen ridå, hade då ännu inte fått insteg i våra
teatervanor; man väntade då tills akten var slut och
mången medelmåttig skådespelare undgick derigenom
frestelsen att anse sig för en storhet, derför att han
någorlunda hyggligt kunde säga en replik, för hvilken
bifallet de flesta gångerna gälde författaren och inte
återgifvaren, — och Vilhelm skyndade sig derför ännu
helt darrande af sinnesrörelse ner i klädlogen, der han
hade god tid att hemta sig till andra aktens slut, när
han på nytt skulle in och då för att göra slag i saken.
Det ingen var der nere. Just som han pustande
af ansträngning och lyckligt öfverstånden oro, skulle
slå sig ner på sin stol framför den lilla lådspegel som
han fått låna af sin värdinna, hördes en sakta
klappning på dörren.
Han skyndade sig att öppna, och tog af
öfverraskning ett par steg tillbaka, då han i dörren såg den glada
älskarinnan som stod på trappsteget utanföre och sträckte
fram hufvudet genom dörröppningen.
— Jag visste att ingen var nere! — hviskade hon
hastigt, — och derför ville jag bara säga att det gick bra!
— Gjorde det? — ropade Vilhelm strålande af glädje
under det tjocka lager af färg och vadd som betäckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
