- Project Runeberg -  På ömse sidor om ridån. Minnen och bilder ur teaterlifvet /
88

(1888) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Komikern mot sin vilja

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

— Nej, du trodde kanske att jag var ett litet helgon,
du? Men ser du, det är jag långt ifrån, och jag har
åtminstone den förtjensten, eller det modet, hur du vill
kalla det, att inte göra mig bättre än jag är! Det fins
en hel mängd fina damer som tänka alldeles som jag,
men som inte desto mindre är så heliga, att en karl
knappt törs titta åt dem, såvida han inte känner dem
närmare än mängden. Men gör han det, så törs han
nog både titta och mer! Nej du, jag är visst inte något
helgon! Lika litet som du är någon tragiker, annat än
möjligtvis invärtes, och det har publiken inte mycket
glädje af — liksom den inte heller har den ringaste
skada utaf om jag håller af någon, eller är god vän
med någon, fast jag inte frågat presten om lof! En
hvar lefver som han kan, och jag lefver som jag vill,
så mycket du vet det! Kommer du hem med och äter
i qväll?

— Nej, jag kommer aldrig mera i det hus der jag
mötte den der karlen! — utbrast Vilhelm, i det han
drog sig tillbaka i kulissen vid de sista tonerna af
ouverturen; — jag vill inte genera dig!

— Så mycket bättre! — svarade hon i samma ton,
i det hon gick några steg förbi, och fortsatte sedan
hånfullt i det hon vände på hufvudet; — du hade i
alla fall fått äta ensam, för jag är bjuden på supé på
gästgifvaregården!

— Det kunde jag väl tro! — mumlade Vilhelm,
i det han krampaktigt knöt händerna vid sidan, och
kände ett styng i sitt hjerta, så att han knappt kunde
draga andan. Han kände ett behof att flyga på henne,
att krossa henne under sina knytnäfvar, der hon stod
leende och oblyg och vacker och hviskade: »Supé med
champagne, du!» — men i detsamma hörde han sin
replik falla, och så måste han in på scenen med
munnen upp åt öronen af skratt, och med några banala
godtköpsrepliker till hands för att muntra upp
galleripubliken. Och medan han stod der och försökte narra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:28 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhposor/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free