Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från alla verldens länder i drägter som inte begagnades
någon annanstans i verlden än på teatern.
Bland dessa trängde sig personer i den nyss
förflutna tidens hvardagsdrägter, med ansigten fårade af
tidens och bekymrens inverkan; men bärande sina
hufvuden högt, som hade de velat säga att ingenting i
verlden kunde förmå dem att svika sina ideal, ideal som
de älskat och brunnit för sedan stormiga ungdomsdagar,
som de bevarat okränkta under skiftande öden och
vedervärdigheter och dem de nu skulle velat framhålla som
värdiga att följa för nya slägten, om de icke tyvärr
hade blott den korta spöktimman på sig för att åter
besöka platsen för sina segrar, sina missräkningar och sina
på en gång glada och sorgliga minnen.
Bland dem som i drägt, skick och later stodo, så
att säga, på gränsen mellan den gamla och den nya
tiden, var en medelålders man med undersättsig växt,
lifliga rörelser, lätt och halft dansande gång, och i hvars
anlete en hög, klar panna hvälfde sig öfver ett par stora,
spelande gråblå ögon, ur hvilkas pupiller och vinklar
en hel flod af skälmska löjen spelade fram, och kring
hvars tämligen breda mun lekte ett satiriskt drag i
hvilken en oändlig älskvärdhet och bonhommie blandade sig.
När han nalkades midten ef stora foyern, der det stora,
fula, klumpiga nutidsbordet för tidningarne var försvunnet,
veko de öfriga undan för honom med osökt aktning, och
så liten han än var till vexten, syntes han dock hufvudet
högre än alla de andra, när han med en lätt skrapning
på foten gjorde en vänlig bugning åt båda sidorna, och
med en mjuk och behagfull rörelse med handen, vände
sig till de församlade, i det han med klar och klingande
stämma tog till orda:
— Mina vänner: När jag nu åter ser oss samlade
här en corps, är det ett naturligt och djupt kändt behof
för mitt hjerta att bland er och för er uttala den
trollformel som alltid sammanhöll oss, som hjelpte oss att
utan högmod bära de solljusa och lyckliga, och utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
