- Project Runeberg -  På ömse sidor om ridån. Minnen och bilder ur teaterlifvet /
277

(1888) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Ja, det har herrn minsann rätt i! — inföll
direktören, — det kan man ju altid göra! Lyckas hon,
så har teatern kanske fått en dragande kraft, som mer
än väl kan behöfvas i dessa kritiska tider, — ser man
deremot att det inte går, så är ju ingen värre skada
skedd, än att pjesen blir uppskjuten en åtta eller tio
dar, och det är ju inte så farligt, så länge det nya
skådespelet ger fulla hus. Ty i går var det ju nära på
ut-såldt åttonde gången och det är goda tecken!

Deri instämde också de andra, en af dem tilläggande
att under en sådan ledning som den teatern för
närvarande hade, var det ju inte gerna möjligt annat än att det
skulle gå bra; hvilken vackra blomma direktören genast
återsände instucken i en ännu finare bukett, då han
yttrade, att när man hade sådana konstnärskrafter att
arbeta med, så var det sannerligen ingen konst att styra
en teater.

Hvad gjorde det att de narrades båda parterna,
fastän de visste att den konsten är kinkig nog ändå?
Det är sådana der mer och mindre sannfärdiga små
artigheter, som möjliggöra umgänget mellan menniskoma,
och man skiljdes åt som de bästa vänner i verlden,
ehuru man inom sig var öfvertygad om att ledningen
var det si och så med, och att konstnärligheten inte
var så särdeles mycket att hurra för.

Resultatet af öfverläggningen blef emellertid det,
att. på eftermiddagen kom ordonnansen hem till Lisen
med den efterlängtade rollen, påskrifven med hennes
eget namn i stora, bakåtlutande bokstftfver. Hur glad
hon än blef, hade hon likväl tillräckligt mycket
herravälde öfver sig sjelf att inte visa det för rollbäraren;
hon tog till och med påfallande likgiltigt emot den ur
hans hand, och sade bara ett helt kort: »Jaså», alldeles
som om hon varit van vid att sådana uppgifter brukat
regna öfver henne, och det var först när han stängt
dörren och hon hörde att han kommit utför trappan,
som hon utbröt i ett jublande skratt, och i det hon dan-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:28 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhposor/0277.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free