- Project Runeberg -  På ömse sidor om ridån. Minnen och bilder ur teaterlifvet /
346

(1888) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hvarandra sedan 20 år, på sitt vanliga, nonchalanta sätt
kom fram till mig och utropade:

— Jag tror du stod och pratade med »Myran»?

— Myran? — upprepade jag förvånad, — hvad
vill det säga?

— Ja det är sant! — ropade han skrattande; —
du äi för nykommen för att kunna känna till det der!
Han kallas allmänt inom teatern för »myran», den der
lilla kroppen! Det är en klassisk figur, ska’ du tro!
Duger rakt ingenting till för resten, men har al tid
någonting att knåpa med skrifver ut roller och binder

in pjeser, och förfärdigar rekvisita utaf alla möjliga
slag––––

— Och så säger du att han inte duger någonting

till?

— Ja, som aktör, begriper du! Han har aldrig
spelt mer än en roll bra i sin dar, och den spelar han
rigtigt »con amore», som det heter i tidningame. Och
det är Jan Hanson vid Sjön i »Vermländingarne», gamle
torpargubben, du vet! Annars är han komplett omöjlig
som aktör, och som sufflör vill jag då inte tala om honom!
För när man ingenting behöfver, då sitter han och rabbar
upp hela rollen; men behöfver man händelsevis ett ord,
då bläddrar han i pjesen och vet inte hvar han är, och
säger naturligtvis inte smack en gång!

— Det var underligt! Mig sufflerade han rigtigt
bra i förra akten, när jag kom af mig i tunnan.

— Nåja, en blind höna hittar också ett korn! För
resten har han sina idéer skall jag säga. De som spela
småroller, passar han altid bättre på, än de som spela
stora.

— Det var lustigt! Hvarför gör han det, månn tro?

— Jo, det kröp ur honom en qväll, när han hade
fått ett par toddyar i sig; annars säger han inte ett
qvitt. Men då var det någon som frågte honom, och
så upplät han sin hopknipna mun och svarade till allas
förvåning: När man har den stora lyckan att få spela

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:28 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhposor/0346.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free