- Project Runeberg -  På ömse sidor om ridån. Minnen och bilder ur teaterlifvet /
397

(1888) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Ja, om herr Anderson tar igen fröken Forster,
så följer jag med! — svarade jag.

— Nej, fy fan! — skrek han till, — det kan
aldrig hända mig!

— Ja, då kan det aldrig hända mig häller, att jag
går till herrns teater! — svarade jag stolt som en
kung.

— Men jag ska’ gerna komma, jag, när herr
Anderson vill! — svarade min vän förtjust.

— Gör det, herre! — svarade Anderson med en
storartad åtbörd; — gör det, så ska’ jag lära herrn

hur Claude Frollo skall spelas!

Derpå bjöd han oss på supé på stadskällaren, en
bjudning som min vän med glädje emottog; men som
jag tackade och sade nej för, ty att följa med och supera
hos en herre som uttryckt sig så om mitt ideal — förr
skulle jag ha’ dött!

— Du är galen! — skrattade min vän, i det han
gick till den troligen ganska lukulliska supén, — det
här kommer du att ångra en dag!

— Det angår dig inte! — svarade jag och vände

honom ryggen.

— Jag hade nemligen lofvat att följa Alice hem
— hon hette Alice — är det inte ett förtjusande namn,
du? — Jag tycker att det är det vackraste frun
timmersnamn som fins; men det är kanske bara derför att hon
bar det! Jag tror att om hon hade hetat Ursula, som
är det fulaste jag vet, så hade det varit lika vackert!
Slutligen, sedan jag väntat en god halftimme deruppe
på teatern i mörkret, så kom hon! Kan du tänka dig
att hon hade svimmat? Jag förde hem henne, mera död
än lefvande, och jag vet inte hur många timmar jag
sedan höll på med att trösta henne, och försöka intala
henne mod — men hon var otröstlig, hon påstod att
hon var en visa för hela staden, och att alla menniskor
föraktade henne och att hon var ett åtlöje och gud vet
hvad! Jag bedyrade naturligtvis, att om också hela Lin-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:28 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhposor/0397.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free