Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig allt mer och mer, han gjorde en sväng öfver taket
på byggningen, nu kom han tillbaka, stod ett
ögonblick stilla på vingarna midt öfver trädet, därpå sänkte
han sig blixtsnabbt — men i detsamma small skottet,
och träffad af hagelsvärmen föll sparfhöken handlöst
ned på gården, medan hela småfågelskaran under höga
skri tog till flykten ner åt fältet.
Alrik kastade ifrån sig bössan och skyndade ner
utför trappan och ut på gården, följd af Gustaf och
småpojkarna, som blifvit uppskrämda af skottet. I
förstugan mötte han kaptenskan, som var alldeles
blek — i fönstret till sitt rum stod kaptenen och
såg med bistra blickar ut på gården; men när han
fick se Alrik komma utrusande barhufvad, och såg
honom med triumferande min lyfta upp den skjutna
höken ur snön — då for ett gladt leende öfver hans
drag och han hötte muntert åt honom med knuten
hand.
»Att du kunde ha hjärta!» ropade Gustaf emot
skytten, som på återvägen mötte honom i dörren. »Att
du kunde ...»
»Skjuta en hök, som ville åt edra domherrar?»
ropade Alrik muntert. »Ja, var det inte märkvärdigt?»
Och utan att afvakta något svar och utan att
lyssna till småpojkarnas hurrarop eller kaptenskans
vänliga lyckönskningar skyndade han fram genom
korridoren till Agnes’ dörr, öppnade den utan att bulta och
steg in i rummet, skyndade fram till den unga flickan,
som gråtande gömde sitt hufvud i soffhörnet, kastade
sig ned framför soffan och ropade, i det han höll upp
den skjutna roffågeln:
»Agnes! Älskade Agnes! Förlåter du mig nu?»
Hon såg upp, torkade hastigt tårarna ur sina
ögon, fäste dem först på höken och sedan på den unge
mannen vid sina fötter, reste sig hastigt upp och utan
att betänka sig, slog hon armarna om hans hals och
hviskade:
»Stygga, stygga Alrik så du skrämde mig! Det
var således inte mina domherrar, som du...?»
»Nej, jag ville bara visa dig att jag skulle ändå
lossa mitt skott.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
