Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
du är alldeles för upprörd, och om någon kommer,
skulle man genast se att... att det är någonting på
tok! Och det här får lof att hållas tyst — åtminstone
i dag. Därpå kan mycket bero. Skynda dig därför, och
du, Agnes — tänk nu inte på dina nerver — utan försök
att vara stark!»
»Var lugn, Ernst 1 Jag är starkare än du trorl»
hviskade systern, i det hon slog armarna om mannen,
hvilken satt hopsjunken som förut i skrifstolen.
Och med förenade krafter hjälptes de åt att taga
på honom den pälsfodrade öfverrocken, hvarpå Ernst
på sitt vanliga, halft skämtsamma, halft allvarliga sätt
ropade till svågern, då denne vid hustruns arm långsamt
släpade sig fram emot dörren till förstugan:
»Men för tusan, Emil! Se då inte så där
häng-färdig ut! Upp med hufvudet! Kommer du med en
sådan där likbjudarmin och sätter dig i släden, så
annonserar du ju för hela stan att det är någonting på
färde! Och vet ni hvad? Tag er en promenad utom
södertull! Du kan behöfva litet frisk luft — och på
eftermiddagen kommer jag upp till er, så att vi få
öfverlägga om hvad som är att göra!»
»Å, om det bara gällde mig, mig ensam!» mumlade
Soldin och stödde sig tungt på sin hustrus arm. »Men
du, Agnes — du och barnen ...»
»Det är för dem du får lof att vara man!» manade
Ernst betydelsefullt, under det han sköt ut dem i
förstugan och stängde dörren efter dem. Därpå gick han
tillbaka till skrifbordet, såg ett ögonblick ut genom
fönstret, medan han trummade på bordskifvan, och
mumlade sedan eftersinnande för sig själf:
»Först ska jag nu tala ett par ord med Holmer och
se’n kilar jag ut till pappersbruket för att höra om
Hollert varit där! Men det har han nog inte — och
är det som jag förmodar — nåja! Då får jag allt lof
att ha mig en dust med gubben far.»
Och den tanken tycktes roa honom, ty det var
med ett leende på läpparna som han gick fram till
dörren till kassan och öppnade den. Men hastigt tycktes
han besinna sig, och det glada leendet byttes till det
mest gravitetiska allvar, när han stack ut hufvudet och
frågade, om Holmer hade tid att komma in ett ögonblick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
